Psalm 32 | O gläd dig Guds församling nu

Dåliga ordvitsar åsido så har psalmen en väldigt speciell karaktär. Den är högst personlig och skriven ur en slags dubbel, eller kanske trippel, jag-form. I den tidigare översättningen av psalmen märks inte detta. Men Anders Frostenson, som översatt denna version, ligger betydligt närmare Luthers original.

Tre röster i en psalm

Vad är då denna ”trippla jag-form”?

Jag nr 1: En i mängden

Jo, i vers 1 sjunger jag nr 1 till en grupp åhörare som denne också är en del av.

Jag nr 2: Den privata predikaren

I vers 2 och 3 sjunger ett jag som nästan gränsar till det privata. Jag nr 2 pratar om sin synd, ångest, förtvivlan och elände. Av texten kan man följa att detta privata jag nr 2 vänder sig utåt igen och börjar tala, nästan liten undervisande och predikande. Personligen upplever jag inte alls att jag nr 2 talar till en grupp som denne är en del av, utan ut, till församlingen som denne står vid sidan utav, eller ”från podiet”.

Jag nr 3: Jesus själv

Sedan kommer vers 6 och jag nr 3 som är Jesus. Det är även här jag sjunger inspelningens andra vers. Det är minst lika intimt som vers 2 och 3, men från Jesus perspektiv istället. Jag vet inte om det är helt rättvist av mig att göra så. Men psalmen blir nästan mer en kärlekspsalm från Jesus själv på detta sätt då man lite hoppar över det inåtblickande jag nr 2. Den förlorar sin predikande del och större fokus får som handlar om syskonskap, gemenskap och offret på korset.

Förlovningsord för evigheten

Allra tydligast syns nog detta i vers 6: Ty jag är din och du är min. Ord som anspelar på kärlekssången, Höga visan 2:16. Det är ord som förlovade uttalar till varandra när de ska ingå äktenskap för livet.

Skillnaden här är väl att inte ens döden kan skilja oss åt.