Psalm 9 och riktningen som aldrig möts

Har du någonsin burit på något du inte kan bli av med? Kanske inte en sak, utan en känsla. Skuld, kanske. Skam över något du sa, något du inte sa, eller något du borde ha gjort annorlunda? Du lägger det ifrån dig, du försöker glömma, men så kommer det tillbaka. Som en perfekt kastad boomerang du inte ville ha tillbaka.

I psalmen Min själ skall lova Herran, finns en rad som de flesta av oss sjunger utan att stanna upp:
Så långt som öst från väster förvisar han vår synd och brist.
Det låter rättså vackert, eller poetiskt. Men det gömmer sig något i den raden som är mer än poesi.

Varför just öst och väst?

Tänk efter. Om du börjar gå norrut kommer du förr eller senare till nordpolen. Och i samma stund du når den börjar du gå söderut. Nord och syd möts, de har en gräns.

Men om du börjar gå österut då? Då kommer du aldrig sluta. Du kommer fortsätta, runt, runt, runt jorden, i all evighet. Öst och väst saknar poler, gränser. De möts inte.

Psalmdiktaren, och långt innan honom, psaltarens författare, valde den enda riktning som beskriver ett avstånd utan slut. Inte så långt som norr från söder, för det avståndet kan mätas. Utan just öst och väst: den riktning som aldrig vänder tillbaka.

Det tyska originalet från 1530, skrivet av Johann Gramann, gör det ännu vackrare. Där står det: so fern der Ost vom Abend. Ordagrant blir det: så långt som öster från kvällen. Abend betyder solnedgång, alltså väst. Så långt som soluppgång från solnedgång. Solen reser ju sig i öst, och lägger sig för att vila i väst, aldrig tvärtom. Den vandrar bara framåt.

Och den skulden du kanske bär på. Skammen. Enligt den här psalmen är den inte bara förlåten utan den är förvisad i en riktning utan återvändo.

Som sig en far förbarmar

Men vem är det som förvisar den? Psalmen svarar i nästa vers med en bild som är lika enkel som den är stor:
Som sig en far förbarmar och barnens fel förgäter snart, så Gud i sina armar oss tar och tröstar underbart.

En far som inte minns felen. Som tar upp barnet, inte trots att det ramlade, utan just för att det ramlade. Och det som följer förklarar varför:

Han vet vårt svaga väsen, av stofte är det gjort.

Det står inte att Gud tolererar vår svaghet. Inte att han förlåter den trots allt. Det står att han vet den. Han känner den inifrån. Gramanns tyska text säger det ännu mer avskalat: ”Er kennt das arm Gemächte und weiß, wir sind nur Staub.” Han känner det skapades ringhet och vet att vi blott är stoft.

Men varför är det tröst? Jo, därför att vet/känner här inte är besvikelse. Det är skaparens kunskap. Den som formade oss av stoft vet exakt vad stoftet klarar av. Och vad vi inte klarar. En krukmakare som gjort ett kärl av lera blir inte förvånad när det spricker. Hen känner materialet och valde det ändå.

Det finns något djupt tröstande i tanke på att vara känd på det sättet. Inte beundrad. Inte bedömd. Utan känd, av den som formade dig.

Gräset och evigheten

Och ur den insikten växer psalmens mest avskalade bild:
Vi blomstrar såsom gräsen och vissnar lika fort. Som trädens blad skall falla och blekna rosens prakt, skall vi försvinna alla. Här hjälper ingen mänsklig makt.

Psaltaren 103 lägger till: Så sveper vinden fram, och den är borta. Platsen där den stod är tom.

Det kanske låter hårt. Men poängen här är inte att stanna i det tunga. Poängen är det som kommer direkt efter:

Men Herrens nåd allena står fast i tid och evighet.

Vi vissnar. Nåden gör det inte. Vi är stoft. Nåden är inte det.

En riktning att minnas

Så nästa gång du bär på något, tänk på riktningen. Inte norr mot söder, för det avståndet har ett slut. Utan öst från väst. Riktningen som aldrig möts. Riktningen dit din skuld redan har förvisats.

Och tänk på att den som förvisade den vet exakt vem du är. Inte den bästa versionen av dig. Inte den du önskar att du vore. Utan du, av stoft gjord, bräcklig, blomstrande en stund och sedan borta.

Och buren ändå.