Psalm 15 | Halleluja! Sjung om Jesus

Tankar om psalmen

Selfies, Samwise och psalm 15:

Hur många selfies har du i din mobil just nu?

Och, hur många gruppbilder där du knappt syns, men där kvällen inte ens hade blivit av utan dig?

Vi lever i en tid där allt skriker åt oss att vara huvudpersoner. Vi ska ta plats, bygga personligt varumärke, hitta vår “main character energy” och helst ha en kamera riktad mot oss medan vi gör det.

Men tänk om det viktigaste inte är att vara den som syns på bilden, utan att vara den som håller i kameran?

Tänk om det är birollen, den som står lite vid sidan, som i själva verket bär hela berättelsen?

Birollen som bär hela berättelsen

Jag tycker det, och det är därför jag älskar Samwise Gamgee i Sagan om Ringen. Böckern handlar om Frodo och ringen, men Sam är den som bär packningen, ransonerar maten, håller modet uppe när allt mörknar. Han är den som bokstavligen bär Frodo när Frodo inte längre orkar gå.

Han får inga stora profetior, inga mäktiga tal, inga hjältestatyer. Han är bara… där.

Vid Frodos sida.

Hela tiden.

Och någonstans där, mitt i den där lilla, trofasta närvaron, börjar det smälta ihop med psalm 15.

När du hamnar utanför bildkanten

Ensamhet, isolering, utanförskap.
Du vet hur det känns, eller hur?

Att stå en halv meter från alla andra men ändå känna sig som om man är i ett helt annat rum. Att se allas bilder, alla relationer, alla skratt, och undra om man själv egentligen är med, eller bara står bredvid.

Vetenskapen kallar oss flockdjur. Vi mår bäst när vi hör ihop, när vi får vara en del av ett “vi”. Vi har massor av ord för motsatsen: eremit, ensamvarg, särling, enstöring.

En kristen skulle säga att vi är skapade för gemenskap. Och där har vi också en gäng ord: vän, partner, bundsförvant, syster, bror, medkämpe, kamrat.

Frågan är inte om vi längtar efter gemenskap. Frågan är snarare: varför känns den så skör? Varför det är så lätt att hamna precis utanför bild­kanten?

“Alltid ska jag bo hos er” – Gud mitt i bilden

Psalm 15 i den svenska psalmboken heter “Halleluja! Sjung om Jesus”. I andra versen kommer sex små ord som nästan är för stora för att ta in:

“Alltid ska jag bo hos er.”

Inte: “Ni får komma förbi ibland.”
Inte: “Ni får titta på mig på avstånd.”
Utan: “Jag flyttar in. Jag är med. Jag hör ihop med er.”

Jesus i psalmen är inte en Gud som bara vill bli beundrad, fotad, hyllad. Han är inte den där huvudpersonen som tar all plats i bilden och knuffar ut alla andra i kanten.

Tvärtom.

Psalmens Jesus är den som kliver ner i vår ensamhet, vår ångest, våra kval.
“Konungarnas konung är du och förblir … född av kvinna är du och blev som vi.”

Det är helt orimliga kontraster. Gud som kungars kung och Gud som människa. Gud som allsmäktig och Gud som delar vår sårbarhet.
Varför?
För att vi ska få ha gemenskap med honom. För att vi inte ska stå utanför bilden längre.

Side character energy – Sam som psalm 15 i vänskapsform

Och här någonstans börjar Sam dyka upp igen.

För i Sagan om Ringen är Frodo “main character”. Det är han som bär ringen, han som får uppdraget, han som berättelsen kretsar kring.

Sam däremot har side character energy.
Han tar inte över scenen. Han skriker inte efter uppmärksamhet. Han kräver inga selfies.

Han gör något mycket större:
Han stannar.
Han bär.
Han ger inte upp.

Om psalm 15 säger “Alltid ska jag bo hos er”, så är Sam som den där raden omsatt i vänskap:

Alltid ska jag gå med dig.
Alltid ska jag sitta kvar bredvid dig när du vill ge upp.
Alltid ska jag bära lite av din tyngd när du inte orkar själv.

Inte coolt. Inte glammigt. Men livsavgörande.

Main character energy och den dolda ensamheten

Samtidigt lever du och jag i en kultur som hela tiden viskar:
“Var huvudperson i ditt eget liv.”
“Följ dina drömmar.”
“Förverkliga dig själv.”
“Bygg din plattform.”

Det finns något vackert i att våga ta plats och lyssna till sin längtan. Men när “main character energy” blir allt, händer något med oss.
Vi börjar mäta vårt värde i hur ofta vi syns. Hur många som ser. Hur många likes våra selfies får.

Och långsamt förvandlas andra människor till statister i vår film. De finns där för att fylla ut bakgrunden, bekräfta oss, heja på oss. Men deras tyngd, deras ensamhet, deras längtan drunknar i vårt brus.

Evangelierna – och psalm 15 – verkar vara mer intresserade av något helt annat.
Inte: Hur blir du huvudperson?
Utan: Hur blir du en Sam för någon annan?
Hur väljer du gemenskap framför självförverkligande?

Kanske är din kallelse att ta gruppbilden

Kanske är den viktigaste frågan inte:
“Hur kan jag få fler att se mig?”

Utan:
“Vem behöver att jag ser hen?”

Kanske är din kallelse inte främst att stå mitt i bilden – utan att vara den som tar gruppfotot.
Den som ropar in alla: “Kom närmare, ni får plats allihop.”
Den som ser till att ingen hamnar utanför kanten.
Den som skickar bilden vidare efteråt, som en liten påminnelse: “Du var med. Du räknas. Du hör hit.”

I Guds rike är det inte de största, starkaste eller mest karismatiska huvudpersonerna som bär allt.
Det är alla Sam:ar.
Alla som ringer ett samtal.
Skickar ett sms.
Dukar ett bord.
Lyssnar färdigt.
Sitter kvar fast det känns obekvämt.
Alla som, i det tysta, bär lite av någon annans tyngd.

Alla som har side character energy, birollsenergi!

De hamnar sällan i fokus. Men de håller hela gemenskapen uppe.

Är du Frodo eller Sam?

Om du måste välja – vill du vara Frodo eller Samwise?

Vill du jaga main character energy, eller vill du bli den som tar gruppbilden, håller i kameran och ser till att ingen tappas bort?