Psalm 7 vill ingenting av dig

Det finns psalmer som ber. Psalmer som kämpar, tvivlar, ropar. Och sen finns det psalm 7 som bara räknar upp det som finns.

Sol och måne. Hav och dimma. Träd och stenar. Blomma, blad och minsta frö.

Ingen begäran. Inget krav. Bara: se, det finns.

Tror du mig inte? Se själv.

Anders Frostenson beskriver hela skapelsen i den här psalmen och använder inte ett enda adjektiv. Inga vackra blommor. Inga höga berg. Eller jo förresten, ”höga himmel” finns i vers 1, så en litet adjektiv finns där ändå, jag ska inte påstå mer än jag kan belägga. Men i allt det andra: ingenting. Sol och måne. Hav som brusar, men ”brusar” är ett verb, havet gör något, det tillskrivs ingen egenskap. Dimma, regn, vind och snö. Bin och fåglar.

Det är ett medvetet drag ändå. Psalmforskare har noterat det, och slutsatsen är lika enkel som den är vacker: skapelsens mångfald är i sig så stor att ingen förstärkning behövs.

Låt oss tänka på det en stund. Frostenson litar på att en blomma är tillräckligt intressant som blomma. Att havet inte behöver hjälp av honom för att göra intryck. Det är en nästan provocerande ödmjuk hållning för en författare, att kliva åt sidan och låta det hela tala för sig själv.

En lista är också en bön

När man väl har sett det avskalade händer något annat med texten. Man börjar lägga märke till vad psalmen egentligen är: en lista.

Sol, måne, stjärnor. Hav, dimma, regn, vind, snö. Träd, stenar, blomma, blad, frö. Berg, höjder, bäck, källa, fors, flod. Bin, fåglar, alla djur i mark och skog. Vers efter vers är en uppräkning av det som finns.

Tänk på de psalmer du kan, visst ber de oftast om något? Förbarma dig. Bevara oss. Var oss nådig. De är riktade uppåt, de sträcker sig, de vill. Psalm 7 gör nästan tvärtom. Den ber inte om ett enda dugg. Den pekar bara: där, se, det där finns. Det finns ett hav. Det finns ett minsta frö.

Att namnge saker, en i taget, lugnt, det är i sig en sorts vila. Barn gör det instinktivt. De pekar och säger ordet, pekar och säger ordet. Måne. Måne. Måne. Inte för att någon bad dem, inte för att de ska lära sig något, utan för att månen är där och det räcker som anledning. De har inte lärt sig ännu att saker behöver vara något mer än vad de är.

Någonstans på vägen slutar vi peka. Vi börjar beskriva istället – vacker solnedgång, mäktigt hav – som om sakerna behövde vår hjälp. Psalm 7 pekar fortfarande. Hund. Träd. Måne. Den kallar det lovsång. Kanske är det samma sak.

Stanna i listan

I vår tid, när det mesta vi läser vill något av oss: klicka, köp, känn, reagera, är det något ovanligt med en text vars hela ärende är att räkna upp det som redan är här. Inget krav. Ingen oro. Bara dimma, regn, vind och snö.

Frostenson skrev den ursprungligen för barn, och den inledde faktiskt en hel barnsångbok. Sista versen skrevs senare om och blev lite vuxnare, lite svårare. Men kärnan i de tre första verserna är kvar, och den är fortfarande lika enkel att ta till sig som den var för ett barn: titta på det som finns, och var glad att det finns.

Nästa gång du sjunger den, eller bara läser den: gör det psalmen gör. Stanna i listan. Läs den långsamt, ett ord i taget. Sol. Måne. Bäck och källa. Minsta frö.

Det visar sig att de inte behöver dina adjektiv heller.