En av Luthers äldsta sånger

O gläd dig Guds församling nu är en av Martin Luthers allra äldsta sånger. Den har en unik trippel jag-form och spreds med flygblad år 1523. Måhända kallade de inte dessa för just flygblad på 1500-talet, det var trots allt några hundra år innan bröderna Wright.

Märklig karaktär

Dåliga ordvitsar åsido så har psalmen en väldigt speciell karaktär. Den är högst personlig och skriven ur en slags dubbel, eller kanske trippel, jag-form. I den tidigare översättningen av psalmen märks inte detta. Men Anders Frostenson, som översatt denna version, ligger betydligt närmare Luthers original.

Tre röster i en psalm

Vad är då denna trippla jag-form? Låt mig försöka beskriva den.

I vers 1 sjunger ett jag till en grupp åhörare som denne också är en del av. En röst i mängden, med andra ord — inte en predikant utan en medsjungare.

I vers 2 och 3 skiftar något. Nu är det ett mer privat jag som talar — om sin synd, ångest, förtvivlan och elände. Men rösten vänder sig gradvis utåt igen, nästan predikande, som om den talat från podiet snarare än från bänkraden.

Och sedan, i vers 6, kommer ett tredje jag: Jesus själv. Det är minst lika intimt som vers 2 och 3, men från Jesus perspektiv istället. Jag vet inte om det är helt rättvist av mig att göra så. Men psalmen blir nästan mer en kärlekspsalm från Jesus själv på detta sätt då man lite hoppar över det inåtblickande jag nr 2. Den förlorar sin predikande del och större fokus får det som handlar om syskonskap, gemenskap och offret på korset.

Förlovningsord för evigheten

Allra tydligast syns nog detta i vers 6: Ty jag är din och du är min. Ord som anspelar på kärlekssången, Höga visan 2:16. Det är ord som förlovade uttalar till varandra när de ska ingå äktenskap för livet.

Skillnaden här är väl att inte ens döden kan skilja oss åt.