Psalm 55 | Vi lovar dig o store Gud

Ve mig, jag är förlorad!

Vi lovar dig o store Gud – en orgel dånar! En enda lång ton fyller katedralen med ett oändligt, svinlande högt takfäste. En ton, ett dån, så djup att det inte bara hörs utan känns – vibrerande genom stenarna, genom bänkraderna, genom ditt bröst. Den är för stor. För mäktig. Du vill fly, men du kan inte röra dig.

Ve mig, jag är förlorad!

Det var Jesajas ord när han såg Herren på sin tron, hög och upphöjd, medan seraferna flög omkring och ropade till varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Gud, den Allsmäktige.” Trösklarna skakade av deras röster. Templet fylldes av rök. Och profeten, den Gud själv sänt ut, föll samman av ren skräck.

Inte skräck för något ont. Skräck för något så heligt, så rent, så överväldigande stort att hans egen litenhet blev outhärdlig.
 
Lyssna på psalmen medan du läser vidare:

När tonerna tar över

I psalm 55 möter vi samma himmelska scen, men här genom Wallins versar från 1800-talet: ”Vi lovar dig, o store Gud. Med makt och ära går ditt bud, ditt helga ord, kring himlar och kring jord. Helig, helig, helig är Herren Gud.”

Orden låter harmlösa på papper. Nästan söta. Men sätt dem mot bakgrund av Jesajas vision – sätt dem mot ljudet av en orgel som spelar med alla register utdragna, där hela byggnaden darrar – och plötsligt händer något annat.

Plötsligt står du inte i en mysig församling som sjunger vackert. Du står i samma tempel som Jesaja. Samma röster som fick dörrposterna att skaka fyller nu luften omkring dig. Och du förstår varför profeten sa: Ve mig!

Det obehagliga heliga

Har vi gjort det heliga lite för fint? Tryggt? Har Gud blivit en snäll morfar i himlen istället för den som får serafim(änglar) att täcka sina ansikten med vingarna. Psalm 55 påminner om att det finns flera bilder av Gud.

Det heliga är inte tryggt. Det är fruktansvärt, i ordets ursprungliga betydelse: väckande fruktan. En vördnad så djup att den nästan krossar dig.

Katedralen som blir för stor

Psalm 55 talar om kyrkan som är ”byggd på hälleberg” – solid, orubblig. Men när du står där och orgelns dån fyller varje vrå, när katedralen plötsligt känns för stor, för hög, för överväldigande, då förstår du att det inte handlar om byggnaden egentligen.

Det handlar om att du är liten!

”Allt folk skall samlas i dess famn och böja knä i Jesu namn” – inte av plikt, utan för att man inte kan stå upprätt inför det som är så mycket större än dig själv.

Serafimernas sång

I psalmens sista vers möter vi kerubim och serafim som ”besvarar” varandra: ”Helig, helig, helig är Herren Gud.” Det är ingen söt körövning. Det är samma väsen som fick Jesaja att tro att han skulle dö av att bara höra dem.

När orgeln spelar den där långa tonens under deras ord, när ljudet blir så mäktigt att det nästan är outhärdligt – då är du där. I templet. Bland väsendena som aldrig tystnar, som sjunger det heliga namnet medan skapelsen darrar.

Helig, helig, helig är Herren Gud

Det var inte meningen att skrämmas

Det var inte meningen att skrämma någon, men, det jag skrivit ovan är lite av det jag själv upplever när jag försöker leva mig in i scenerna från bibeln. Skräcken och fruktan som Jesaja upplever kommer nog inte främst från att han är rädd att Gud ska skada honom på något sätt, utan att han i sin litenhet, brist och synd helt enkelt inte kommer överleva i Guds renhet.

När änglarna måste dölja sig

Några av de där änglarna som ropar helig, helig, helig kallas för serafer. Seraf betyder brinnande, och i Jesaja står att den har 6 vingar av vilka två används för att täcka ansiktet och två för att täcka fötterna.

Här finns lite symbolik som förstås med resten av bibeln. Mose fick bara se Guds rygg, “för ingen människa kan se mig och leva.” Och här förstår vi att inte ens dessa himelska änglaväsen kan se på Gud. Hur mycket mindre då Jesaja? Visst är det lätt att förstå att det var skräckinjagande?

Fötterna då? De är också rättså laddade i bibeln, de står för smuts, mänsklighet och jordiskhet. Att tvätta någons fötter var ju ett uttryck för tjänande och underkastelse. Det var därför Jesus gjorde det för lärljungarna. Och i scenen behöver till och med dessa änglar dölja sina fötter.

Kyrkans första ord

Psalm 55 inleder kapitlet om kyrkan i psalmboken från 1986 och jag frågar mig själv vad detta betyder, om det betyder något. Var det slump eller medvetet, och om det var medvetet, säger det någon om kyrkan? Det är en lovsång och den sätter på något sätt perspektivet. Både på vilka kyrkan är i förhållande till Gud, men också vem Gud är i förhållande till universum.

Te deum på svenska

Den är tidlös och bygger på  Te Deum laudamus (“Dig, Gud, lovar vi”). Det är en av kristenhetens mest centrala liturgiska hymner. Den sjungs inte bara som en högtidlig bekännelse utan som ett slags första svar på Guds närvaro. Innan det byggs, predikas eller sänds så lovsjungs det. Kyrkan börjar inte i oss, utan i Gud.

Helig, helig, helig är Herren Gud.

Vad tänker du om psalmen, serafer och inspelningen?
Diskutera på Patreon

Vi lovar dig o store Gud Text

1
Vi lovar dig, o store Gud.
Med makt och ära går ditt bud,
ditt helga ord, kring himlar och kring jord.
Helig, helig, helig är Herren Gud.

2
Din kyrka glädes i ditt skygd,
hon på ett hälleberg är byggd.
Till domens stund hon vilar på sin grund.
Helig, helig, helig är Herren Gud.

3
Allt folk skall samlas i dess famn
och böja knä i Jesu namn
och lova Gud med kristna tungors ljud.
Helig, helig, helig är Herren Gud.

4
Allt folk omkring din tron en gång
skall sjunga segerns höga sång,
där kerubim besvarar serafim:
Helig, helig, helig är Herren Gud.

---