Psalm 59 | Med Gud och hans vänskap

Jag insåg mitt misstag en kväll inte så långt innan inspelningen skulle offentliggöras. Det var på tok för kort tid för att jag skulle hinna spela in nya sång.

Misstaget insåg jag alltså rätt nyss, i samband med att jag skulle skriva denna text du nu läser.

Jag vill börja med att säga att det inte var min avsikt, det förstår du som lyssnare säkert när du följt hur jag tagit mig an detta projekt att spela in hela den ekumeniska psalmboken.

Misstaget inträffar hela tre gånger redan i första vers, jag har bytt “Herden” mot “Herren.

Men när jag nu insåg det blev jag inte bara snopen och irriterad över misstaget utan helt indragen i ett oväntat teologiskt och existensiellt samtal med mig själv.

Jag vet inte vad psalmdiktare Carl Olof Rosenius skulle säga om saken…

Bibeln, fåren och den där herden

Innan jag presenterar min inre monolog vill jag att ni är på det klara med att jag såklart förstår att “Herden” är den korrekta texten. Den är bibliskt förankrad och en tanke som går igenom bibeln i allt från psaltaren till hur Jesus talar om sig själv.

“Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.” Det handlar ju om Guds närhet, omsorg och hans ledning.

Han bryr sig om sin trevande flock får.

Min motvilja att bli kallad ett får

Sin flock fårskallar tänkte jag högt för mig själv i tystnad. Det tog emot att sjunga herden när jag testsjöng efter att ha insett misstaget.

Jag var på något sätt mer bekväm med att sjunga Herren än Herden.

Det bor nog i mig trots allt ett inre motstånd mot att bli jämförd med ett får. Det är faktiskt ingen vidare smickrande bild.

Får är varken kända för intelligens, agens, omdöme, initiativ eller självständighet. De är skygga, lättskrämda och gör bara som alla andra utan att riktigt fråga sig varför.

Följa utan att förstå?

Ska vi bara blint följa, saknar vi eget ansvar, ska vi bara acceptera utan att förstå, vi människor?

Eller är jag bara ett barn av min tid? En tid som värdesätter ansvar, kritiskt tänkande och personlig integritet.

I en sån tid tror jag fårets roll i det andliga dramat kan vara riktigt svårsväljt för många, åtminståne för mig.

Ett fel som blev en upptäckt

Men ja, jag sjöng fel. Men jag tror någonstans att det ledde till en djupare förståelse för texten, och för mig själv.

Någonstans mellan ömhet och auktoritet, mellan ansvar och beroende, står väl jag och, ja i bästa fall, sjunger.

Och du då?

Har du gjort liknande reflektioner när du för att en kristen jämförs med får?

Väcks tankar eller har det mest tryggt susat förbi dig? Låt mig veta, det vore kul att veta om jag inte är ensam!

Gör din röst hörd på Psalmprojektets Patreon