Lova Gud i himmelshöjd — med vad, egentligen?

Det var någon gång runt 2010. Jag var 20 år gammal och hade bestämt mig för att psalmerna behövde räddas. Orgeln var det stora problemet, det går ju bara inte att lyssna på orgel utan att somna (tyckte jag då). Lösningen var uppenbar: Hip-hop, metal, hysterisk ska och akustisk visa. Jag spelade in allt, byggde en hemsida, och var nog ganska nöjd med mig själv.

Hemsidan finns fortfarande kvar, som html-filer på en hårddisk. Inspelningarna föllo i glömska, de låg på en annan disk som gick sönder.

Det är möjligt att det är bättre så. Och som du ska få se är jag i gott sällskap.

Psaltaren 150 är en instrumentlista

Psalm 6 bygger på Psaltarens sista psalm, nummer 150. Den är inte särskilt djupsinnig egentligen, det är i princip en enda lång uppmaning att lova Gud, upprepad om och om igen. Men det intressanta är hur. Slår man upp den i en modern översättning står det ungefär: prisa honom med basunklang, prisa honom med psaltare och harpa, med puka och dans, med stränginstrument och flöjt, med ljudande cymbaler, med klingande cymbaler.

Bibeln är alltså inte vag. Den är pinsamt specifik. Lova Gud, men gör det med dessa instrument!

Det är den detaljen som sedan, i trehundra år, ställt till det för varje generation som tagit tag i psalmen. För vilka instrument är egentligen rätt?

Regalen som ingen längre minns

Jesper Svedberg, som diktade psalmen 1694, löste det elegant. Han struntade i bibelns exakta lista och satte in sin egen tids instrument istället:

Lofwer honom allan stund,
Högt och uthaf hiertans grund,
Uppå harpor och regal,
Pipor, trummor och cymbal.

Harpor och regal. Vad är en regal? Det visste alla 1695 och nästan ingen idag. En regal var en liten, bärbar orgel med tungstämmor, så liten att en variant kunde fällas ihop som en bok, bibelregalen. Den hade ett alldeles säreget, knarrande, surrande ljud. Lyssna på videon här:

Och här är poängen: regalen försvann inte för att den var dålig. Den försvann för att smaken ändrades. Under 1700-talet föll den i glömska, eftersom dess surrande övertoner inte längre passade tidens öra. Svedberg satte alltså in det allra modernaste, mest självklara instrumentet han kunde tänka sig, och hundra år senare visste man knappt vad det var.

Lägg dessutom märke till en sak, regalen är en slag orgel. Svedbergs fräcka, samtida val 1695 är just det instrument jag 2010 tyckte var så dödstråkigt att hela psalmskatten behövde räddas från det.

Wallin strök, Britt tog tillbaka

När psalmen drygt hundra år senare skulle in i Johan Olof Wallins psalmbok 1819 rensade han friskt i instrumenten. Regalen var ju för längesedan borta. Kvar blev:

Ljuft bland helga sångers tal,
Klinge harpa och cymbal.

Harpa och cymbal. Trummorna och piporna åkte ut, möjligtvis var de för stökiga för Wallins mer ordnade smak.

Sedan, 1983, gjorde Britt G Hallqvist en grundlig bearbetning inför 1986 års psalmbok, och gick närmare originalet. Hennes rad lyder prisa honom med koral, flöjter, trummor och cymbal, alltså återställde hon Svedbergs trummor och pipor. Det enda hon lät bli utanför var harpan. Som en kommentator fint uttryckte det: harpan får vila sig fram till nästa psalmboksrevision.

Tre generationer, tre instrumentuppsättningar. Och var och en av dem var övertygad om att de gjorde det rätta. Antingen genom att modernisera eller genom att komma närmare originalet.

Vi är alla Svedberg

Det svindlande är att ingen av dem egentligen kunde göra något annorlunda. Knappt ens om de ville.

Jag tänker på det när jag ser moderna filmer som utspelar sig på 60-talet. Det blir aldrig riktigt rätt. Skådespelarna rör sig för att bli betraktade, för att de vuxit upp med selfiekameror och vet i kroppen vad en kamera är. Folk på 60-talet visste inte det på samma sätt. Det syns hos skådespelarna, utan att man kan sätta fingret på exakt var.

Vi är alla färgade av vår teknologi, vår estetik, vår tid. Svedberg var det med sin regal. Wallin var det med sin rensning. Britt var det 1983. Och Psaltarens författare var det, för tre tusen år sedan, med sina basuner och pukor.

Och jag är det, på ett sätt jag förmodligen inte själv ser.

Det är det märkliga med att nu, femton år efter hip-hop-metal-ska-pop-psalmprojektet och de försvunna inspelningarna, ha spelat in alla 325 ekumeniska psalmer. De är ganska enkla och sobra, oftast bara piano eller gitarr, någon enstaka gång orgel, mandolin eller rhodes. Melodin och texten är i centrum.

Har jag blivit vis, eller bara konservativ? Jag vet faktiskt inte. Förmodligen är det inte den distinktionen som är intressant. För hur mycket jag än försökt hålla mig tillbaka och respektera originalen, är varje inspelning genomfärgad av mitt eget uttryck.

Och du?

Psaltaren 150 ber dig lova Gud. Med vad gör du det?

Det är ingen retorisk fråga. Kanske är svaret orgel. Kanske något som inte ens hade ett namn för tio år sedan. Kanske tystnad. Psalmen bryr sig nog inte så mycket om vilket, för den har sett instrumenten komma och gå förut, och dess sista rad rymmer redan svaret: allt vad liv och anda har.

Allt. Också din regal, vilken den nu råkar vara.