Psalm 304 | Lär mig du skog att vissna glad

Historien om psalmen

Lär mig du skog att vissna glad – dödsbetraktelse och teologisk strid

Den utlöste teologisk strid, väckte Grundtvigs vrede och sjöngs vid sin skapares begravning – det är givetvis ”Lär mig du skog att vissna glad” vi talar om! Denna romantiska dödsbetraktelse från Oehlenschlägers penna skapade rabalder i det danska kulturlivet och inspirerade en av Nordens mest inflytelserika tänkare till motattack.

Låt denna 1800-talsdikt visa hur vi kan göra våra liv till ”en snöboll av kärlek för alla som kommer efter.

Grundtvig mot Oehlenschläger: dödens diktduell

Lär mig du skog att vissna glad, (på danska Lær mig, o Skov, at visne glad) är en dikt i en av Adam Gottlieb Oehlenschlägers berättelser. I den romantiska skildringen Emeriten sjöngs denna sång i begravningståget för en enslig tysk präst som dött.
Sången är en romantisk, ljus och oskyldig sång om döden och livet efter, något som skapade otroliga rabalder i Danmark på sin tid.

Man kritiserade bilden av fjärilen som blir fri från sin puppa, trädet som klarar vintern levande.

En människa som dör är ju död, och vi måste dö för att kunna återuppstå. N.F.S Grundtvig, han som startade folkhögskolan i Norden, verkar ha tagit extra illa upp. Hans stora psalm ”Att sige verden ret farvel” om döden sägs ha varit en motdikt.

Han måste ha känt sig otroligt utmanad då han skapat sin egen bearbetning av psalmen för att bättre spegla hans egensyn på människan och döden.

Uppenbart är dock att han måste ha insett just denna psalms inneboende kraft.
Denna grundtvigs egen version av psalmen sjöngs av hans anhöriga på verderbörandes begravning.

Livets återkomst: Skapelsens kretslopp

Jag som är född 1989 och därmed uppvuxen med den tecknade Lejonkungen börjar tvunget tänka på musiken därifrån. Circle of life, en värld full av liv, och Elton Johns mäktiga stämma ringer klart.

Psalmens författare levde under romantiken, en idéströmning där individens känslor fick större vikt än regler, normer, sanningar och förnuft.

Naturen spelade också en stor roll för denna tids människor och kanske kan vi här finna några ledtrådar till Oehlenschlägers okonventionella dikt. I döden beger vi oss av mot en okänd horisont och från de lagar som begränsar livet.

I denna osäkerhet använder han Trädet i vers 1, Fågeln i vers 2 och Fjärilen i vers 3, som instruktörer och mentorer. Något som utmynnar i hoppet om ett liv efter detta och en uppståndelse.

Den förlorade översättningen: sökandet efter psalmbokens hemligheter

Det råder stor osäkerhet kring den svenska översättningen. Originalet är Oehlenschlägers och klart står några fakta: Emilia Ahnfelt-Laurin nämns felaktigt som upphovsperson i Psalmboken 1986; Britt G. Hallqvist utförde bearbetningen inför 1986 års psalmbok.

Denna bearbetning bygger på översättningen som står att finna i ”Nya Psalmer, psalmbokstillägg 1921”. Vem som faktiskt gjorde denna är höljt i mysterium.

Leva med Döden: reflektioner om livet, kärleken och tiden

Avslutningsvis vill jag fritt filosofera med dig lite granna. Måhända att jag är född 89 och inte så gammal och att en sådan sak som döden rent statistiskt är en bit bort.
Trots detta känner jag att jag och döden vandrar med varandra. Det är ingen deppig vals, men medveten om dess närvaro blir blicken klar på något sätt. Prioriteringar hamnar på rätta stället, det hjälper mig göra de rätta valen. Åtminstone verkar det så i stunden.

Nu pratar psalmen, och den kristna tron, om ett hopp om uppståndelse efter döden, ett liv efter detta. Men det är just en tro och ingen vetenskap.

Vad vi däremot vet helt säkert är att vad vi väljer att göra idag, i denna sekund, det kommer eka i historien, så länge den fortsätter. Oavsett vad vi gör så får det konsekvenser och därför är det viktigt vad vi gör med den tid vi fått på jorden.

Kärleken som en snöboll i nedförsbacke!

Vi är kanske inte presidenter med makt över länder, men varje gång vi väljer kärleken framför hatet, varje gång vi väljer att lyfta den svage, varje gång vi väljer att bära någon annan, varje gång vi väljer att ge vidare av det goda vi fått.

Varje gång vi väljer det rätta, som kanske är svårt, väljer vi också att lämna världen i lite bättre skick än den var när vi kom till den.

Och det fungerar som en snöboll i nedförsbacke, den är liten i början, men när den väl kommit i rullning växer den exponentiellt.

Så låt det arv, och det som är kvar av dig när du lämnar, få vara en snöboll av kärlek för alla som kommer efter!