Psalm 40 | Kristus vandrar bland oss än

I Kristus vandrar bland oss än möter vi en tanke som genomsyrar vår västerländska kultur: vi tar alltid den svages parti. Det är så självklart för de flesta av oss att vi knappt ifrågasätter det.

Om någon verkar ha oddsen emot sig, om någon framstår som lite utsatt eller marginaliserad – då ska vi försvara denne.

Det är ett arv från kristendomen: Jesus stod på de svagas sida. Han var de förtrycktas, sorgsnas och syndarens vän. Det är just dessa ord i första versen av Frostensons psalm, psalm 40 som fick tankarna att spinna vidare likt nedan.

Främst dök kanske frågor upp:

Vad gör vi när den som framstår som svag faktiskt förtrycker? Är stark detsamma som ond?

Och vad händer när syndaren fortsätter synda även efter att ha blivit förlåten – ska man bara härda ut och förlåta sjuttiosju gånger?

När arvet skalas av från sin kärna blir det ibland till en reflex: svag = god, stark = ond. Och där går något förlorat. För styrka i sig är inte något ont – den kan lika gärna vara en välsignelse. En stark människa kan bära andra, en stark grupp kan skydda de svaga.

När den svaga blir förtryckaren

Ibland är det den som verkar svag som skadar andra mest. Ibland blir vår medkänsla blind.

Oavsett om man kallar sig kristen eller inte så har jag ofta funnit det vettigt att ställa sig den klassiska kristna frågan: WWJD – What Would Jesus Do? Han förlät, gång på gång, och kallade Judas ändå för vän när han blev förrådd.

Men när jag själv ställs inför liknande beteenden blir jag illa till mods. Jag uppskattar lugn, ordning och skyr folk som beter sig som idioter.

Jag tycker inte att det är särskilt svårt att låta bli att ljuga, bedra, stjäla eller slåss. Så ska jag då ständigt förlåta folk som gör så mot mig – och dessutom umgås med dem, så som Jesus gjorde?

Det har skavt i mig och jag tycker att jag lite ser det beteendet i vårt samhälle, i vår kultur. Sympatier till den som bråkar medan offret får stå tillbaka.

Vardagens skeva sympatier

Mobbaren i skolan

Alla ser att mobbaren är elak och ändå får hen ofta sympatier. ”Hen har det tufft hemma, det är egentligen synd om hen.” Offret ska dock stå upp för sig själv, byta skola och få sin trygghet bortryckt. Den som skadar får förståelse och den som drabbas skuffas undan.

Kollegan på jobbet

Vi har alla mött dem: kollegan som alltid brusar upp, sprider dålig stämning, fuskar eller kör över andra. När någon till slut säger ifrån hörs ofta ursäkterna: ”hen har det mycket nu, vi måste ha tålamod.” Så anpassar sig hela arbetslaget för att hantera en person, medan de som får ta smällarna inte alls får samma omsorg.

När blicken höjs – samma mönster på större skala

Den lilla mot den stora

Vi älskar berättelsen om ”den lilla mot den stora”. Den svagare, mindre parten framstår som hjälte bara genom att vara mindre än sin motståndare.

Men vad händer om det är den lilla som faktiskt startar konflikten, eller den lilla som använder sin ”underlägsenhet” som sköld för att fortsätta skada? Då blir sympatin skev. Den starka får automatiskt rollen som förtryckare, även när verkligheten är mer komplicerad.

”De utsatta” som själva förtrycker

Det kan också vara en minoritetsgrupp som i en debatt framställs som marginaliserad och därför får särskild förståelse – men som i praktiken utövar starkt tryck på andra.

När man inte längre vågar tala om det, för att sympatierna reflexmässigt går åt ett håll, blir förståelsen ett medlöperi.

WWJD – med Jesus som förebild

Om man då ska göra som Jesus, viker man sig platt då och bara förlåter gång på gång?
Mja, det är kanske inte så enkelt. Han sökte förvisso upp folk som samhället kanske inte hade mycket till övers för: tullindrivare, horor, människor som ingen vill ha att göra med. Men han bekräftade aldrig det onda.

”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer.” Förlåtelsen var verkligen men den ställde också krav på förändring. Han visade barmhärtighet men blundade inte för synden.

Blind kärlek eller hård sanning – båda leder fel

Om vi bara känner medlidande och reflexmässigt tar den svagas parti, riskerar vi att förminska de verkliga offren. När mobbaren, kollegan eller den högljudda gruppen får sympatier, medan de som drabbas blir osynliga, ja då är kärleken blind.

Ordspråksboken 17:15 säger: ”Att frikänna den skyldige och fälla den oskyldige, båda är en styggelse för Herren.” Att blunda för sanningen är inte godhet – det är svek.

Å andra sidan kan det bli fel åt andra hållet: ropar vi på enbart rättvisa och konsekvens blir vi obarmhärtiga.

Den smala, svåra vägen: sanning och kärlek tillsammans

Å andra sidan kan det bli fel åt andra hållet: ropar vi på enbart rättvisa och konsekvens blir vi obarmhärtiga.

Det är alltid enklast att bara välja en sida. Att antingen visa för stort förstående och medkänsla, eller att enbart visa hårdhet och kräva rättvisa. Båda är fel vågar jag säga. Den rätta vägen är sanning OCH kärlek. Den är mer krävande och mer komplex.

Det innebär att vi ibland måste stå emot sympatierna när de går åt fel håll. Att våga säga: ”Jag förstår att hen har lidit, men jag kan inte blunda för vad hen gör mot andra”.

Diskutera på Patreon

• Har du själv varit med om att sympatier riktats mot förövaren i stället för offret?
• Var går gränsen mellan medkänsla och medlöperi?
• Vad betyder det i praktiken att förena sanning och kärlek?

Gör din röst hörd på Psalmprojektets Patreon