Psalm 16 | Kom låt oss nu förenas här

Tankar om psalmen

Isaac Watts, psalm 16 och glädjen som inte tar slut

Religion never was designed to make our pleasures less.

Det är ett citat av psalmdiktaren Isaac Watts som jag tycker passar perfekt som nyckel till Kom låt oss nu förenas här:

Religionen är inte till för att göra livet trängre och torrare, utan för att öppna vår glädje mot något större. Det är något man ska ha i bakhuvudet när man sjunger:

Kom, låt oss nu förenas här
med änglarna i höjd…

Här är ingen suck, inget “nu måste vi skärpa oss inför Gud”. Det är mer som en inbjudan:

Kom. Förenas. Stäm in i något som redan pågår!

En psalm född ur Uppenbarelseboken

Originalet, Come, let us join our cheerful songs, skrevs av Isaac Watts och trycktes i Hymns and Spiritual Songs 1707.

Han skrev den med Uppenbarelsebokens himmelska lovsång i bakhuvudet, särskilt kapitlet där änglar, varelser och “tusentusende” röster ropar att Lammet är värdigt att ta emot ära och pris.

Det syns redan i första raden: cheerful songs – glada sånger. Watts var nonkonformist, van vid engelska statskyrkans stränga fromhet, men ändå väljer han ord som andas jubel. Tron som glädje, inte tvång.

Psalm 16 behåller just den rörelsen: från jorden in i helgonens redan pågående lovsång.

Skillnaden är att vi får sjunga det på vårt språk och med våra erfarenheter.

Från London till Pilgrimssånger till psalmboken 1986

Vägen hit är lite halvt krokig.

Först har vi Watts originaltext från 1700-talets England.
Sedan dyker den upp i den engelska sångboken The Revival Tune-Book 1843, där med en tillagd refräng. Det var typiskt för väckelserörelsen, där man gärna gav äldre psalmer enkla omkväden som alla kunde sjunga med i. Det var ju inte alla som kunde läsa!

Där fångas psalm 16 upp av baptisten och folkskolläraren Gustaf Palmqvist, som gör en fri svensk version till Pilgrimssånger 1862. Hans text färgas starkt av väckelsetemat, det är frälsning, offer och förlåtelse, och rör sig ett steg bort från Watts tydliga struktur.

När psalmboken 1986 förbereds får dominikansystern Catharina Broomé uppdraget att arbeta fram en ny, mer källnära men fortfarande sjungbar svensk text.

Resultatet blir den fyraversiga version vi har idag: första versen och melodin får vara kvar, men vers 2–4 skrivs om, och refrängen justeras.

Från som sig offrat på Golgata

till som har segrat på Golgata

Det där lilla skiftet från offer till seger gör något med helheten. Plötsligt hörs Watts citat igen: tron är inte till för att minska glädjen, utan för att visa var den djupaste glädjen finns.

Ett litet halleluja mitt i vardagen

Det vackra med den här psalmen, i sin nuvarande form, är att den är kosmisk och enkel på samma gång.

Å ena sidan:
änglarna, tusen och åter tusen helgon, tronen, hela skapelsen som en dag ska befrias.

Å andra sidan:
du och jag, en vanlig söndag (eller Alla helgons dag, där psalmen ofta används).

Refrängen upprepar samma ord om och om igen:

Halleluja! O Guds lamm
som har segrat på Golgata!

När man står där och kanske är trött, sorgsen eller splittrad, är det skönt att texten inte kräver briljanta tankar. Den bara lägger några få, bärande ord i vår mun: halleluja, Guds lamm, seger, amen.

Det är nästan som andningsövning. In – ut. Halleluja – amen.

Lovsång som svar, inte prestation

I Watts original återkommer ordet worthy – värdig. Lammet är värdigt att ta emot ära, makt, lov och pris.

Den svenska texten plockar upp det:

All ära, makt och härlighet,
all vishet och allt lov
skall bäras fram, o Gud, till dig
från folk av alla språk.

Jag kan lätt höra det som krav:
“Nu ska vi bära fram allt lov. Skärp dig.”

Men läser jag det i ljuset av Watts citat förändras tonfallet. Då blir det snarare:

Vi bär fram det vi har.
Vi stämmer in i en sång som redan låter.
Vi lägger våra små röster i något mycket större.

Lovsången blir svar mer än krav. Vi svarar på en verklighet som texten säger redan är sann, vare sig vi känner oss på topp eller inte.

När hela skapelsen blir fri

Sista versen är en av de mest hoppfulla i hela psalmboken, tycker jag:

När hela skapelsen blir fri
vid tidens slut en gång,
skall jord och himmel stämma in
och sjunga Lammets sång.

Här möts Watts himmelska vision med en mer nutida betoning på skapelsens befrielse. Att det inte bara är våra själar som ska räddas ut ur världen, utan att hela världen en dag ska helas.

I en tid där klimatångest och framtidsoro sitter djupt i många, går det faktiskt att läsa den här versen som en mjuk motröst: världen är inte dömd till meningslös undergång. En dag ska också själva skapelsen få andas ut.

Tills dess får vi sjunga Lammets sång mitt i allt det trasiga.

Religion som fördjupad glädje

Tillbaka till Watts: Religion never was designed to make our pleasures less.
När vi läser psalm 16 genom de orden blir den nästan som en liten programförklaring:

– Glädjen tas inte ifrån oss – den fördjupas.
– Ensamheten tas inte ifrån oss genom tvång – den bryts genom inbjudan: “Kom, låt oss nu förenas här…”
– Rädslan för framtiden tas inte ifrån oss genom enkla svar – men möts av en vision: “när hela skapelsen blir fri”.

Kanske är det därför psalmen fungerar så bra både i högtid och vardag. Den påminner oss om att vår tro inte bara handlar om att härda ut, utan om att få dela den glädje som redan nu sjungs i himlen. Ibland högt, ibland knappt hörbart, men ändå där.

Och kanske är det också därför det kan vara värt att stanna upp vid ett litet “halleluja” mitt i allt annat. Inte som en snabb religiös fras, utan som en stilla påminnelse:

Den djupaste glädjen har inte tagits ifrån oss.
Den väntar på oss,
och bjuder in oss,
redan nu.