Psalm 58 | Hjärtan enigt sammanslutna

Zinzendorf, blod, kärlek och hur enande ledde till splittring

Psalm nr 58 är avlägset kopplat till en fröken Strömfelt och hennes säregna önskan om att simma i blod… Psalmen ”Hjärtan enigt sammanslutna” är lite lustig, eller kanske inte psalmen i sig, utan dess sammanhang. Den talar om enhet, en kyrka, men dess författare råkade starta ännu ett samfund. Samfundet anklagades ibland för svärmeri och Zinzendorf själv ska ha sagt: ”Kristen tro handlar inte om att vara from, utan om att vara lycklig.” Men handlar kristen tro om lycka och måste man simma i blod?

Lyssna på psalmen och läs mer nedan:

Psalmen som talar om enhet

Psalm 58 i vår psalmbok uttrycker längtan efter enhet bland kristna. Den första versen talar om hjärtan som är ”enigt sammanslutna” och som söker ro i ”Herrens hjärta”. Den beskriver hur de troende är ”grenar” på Kristi ”livsträd” och avslutas med orden ”Han är vår, och vi är hans” – ett uttryck för samhörighet och gemenskap.

Vers 2

I andra versen övergår psalmen till att prisa Guds nåd, med uttryck som ”vilka osägbara fröjder oss beredda i hans råd!” Här skymtar den herrnhutiska betoningen av trons glädje och lycka fram, något som var centralt för psalmens upphovsman.

Vers 3

Den tredje versen innehåller en bön om att kärlekens ”helga flamma” ska fortsätta brinna bland de troende, så att ”världen klart ska märka: vi är dina, du är vår.” Tanken kommer ifrån Johannesevangeliet, kap. 17:21: ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig.”

Zinzendorf – greven bakom psalmen

Nicolaus Ludwig von Zinzendorf (1700-1760) var en tysk greve som under 1700-talet utvecklade det som sedemera skulle bli känt som herrnhutismen. Medan många av hans samtida betonade lärans renhet och sträng fromhet, förespråkade Zinzendorf en levande, känslomässig tro centrerad kring kärleken till Jesus.

Lycka är viktigare än fromhet

Han ska ha sagt: ”Kristen tro handlar inte om att vara from, utan om att vara lycklig.” Detta var en rätt stark kontrast till pietism som på den tiden var rätt utbredd. Pietismen betonade fromhet och ortodoxi, något som Zinzendorf uppfattade som lite stelt och kallt.

Det fanns dock en stark ironi i Zinzendorfs livsverk – han som djupt önskade att ena de kristna slutade med att grunda ytterligare ett samfund… Hans liv blev något av en paradox: strävan efter enhet som ledde till splittring.

Herrnhut och hjärtats religion

År 1722 anlände några evangeliskt sinnade flyktingar från det katolska Mähren till Zinzendorfs gods i Tyskland. De grundade ett samhälle som de kallade Herrnhut – ett namn med dubbel betydelse: en plats ”unter des Herrn Hut” (under Herrens beskydd) och samtidigt ”auf des Herrn Hut” (på Herrens vaktpost).

Ett nytt samfund föds

Det vara en del osämja på platsen och för att skapa ordning bland de olika troende som samlats där införde Zinzendorf religiösa stadgar 1727. Den 13 augusti samma år firades en högtidlig nattvard som beseglade enhetsverket, och detta datum räknas än idag som samfundets födelsedag. Det ska vara då de lärde sig älska varandra.

Herzenreligion

Det som särskilt kännetecknade herrnhutismen var dess betoning av ”Herzensreligion” (hjärtats religion). Till skillnad från pietismens ”ensidiga lagiskhet”, där fromhetslivet kunde upplevas som en tung plikt, betonade herrnhutismen trons glädje och lycka.

Zinzendorf ville egentligen inte skapa ett nytt kyrkosamfund utan snarare ”samla alla Jesus-älskande själar” i en överkyrklig gemenskap. Den enhet han eftersträvade skulle grundas i en gemensam kärlek till Kristus, inte i läromässig överensstämmelse – precis det som psalmen uttrycker med ord som ”Lågor, ur Guds väsen flutna, brinn här klart i Kristi tro. Han är den som oss förenar…”

När kärleken blev svärmeri

I en iver att göra tron levande och konkret tog Zinzendorfs rörelse ibland till överdrifter. Under en period, som anhängarna själva senare kallade ”sållningstiden”, utvecklades en föreställningsvärld som ibland gränsade till svärmeri.

(Och helt apropå så kände jag mig osäker på vad svärmeri egentligen betyder. Då hittade jag denna betydelse i en ordbok från 1870: ”Sjuklig hängifvelse åt inbillningsfoster, öfverspända känslor, religionsgrubbel och så vidare”. Otroligt träffande och roande definition).

Men hur som helst: denna djupa Kristuskärlek uttrycktes ofta i ett bildspråk centrerat kring den korsfäste Frälsarens blod och sår. Man använde uttryck som ”sidosåret” och ”den lilla sidohålan” för att beskriva den lidande Frälsaren. Treenigheten framställdes nån gång som en liten småborgerlig familj med Gud som fadern, den Helige Ande som modern och Kristus som barnet.

Ett av de lite snurrigare exemplena på detta svärmeri kommer från Sverige. I bevarade brev uttrycker en fröken Strömfelt sin önskan att ”bli helt upptagen i min Frälsares öppnade sida som hans gäldenär för att ständigt kunna simma i hans blod”. Det låter ju lite sjukt men man borde kanske tolkas som en djup längtan efter en personlig, känslomässig relation till Jesus, något som präglade rörelsen.

Jag kunde dock inte låta bli att fråga ChatGPT om jag kunde få en bild på denna fröken Strömfelt där hon bokstavligt får sin önskan uppfylld. Lite roligt blev det ändå!

Psalm 58 speglar Zinzendorfs vision

Psalmen Hjärtan, enigt sammanslutna fångar ändå essensen av Zinzendorfs vision – enhet genom hjärtats kärlek till Gud. De tre verserna målar en bild av en levande trosrelation som bygger broar över kyrkornas gränser.

I första versen ser vi bilden av de troende som grenar på Kristi livsträd, förenade inte genom yttre organisation utan genom en inre, andlig verklighet: ”Han är den som oss förenar, solen han, och vi dess glas”.

Andra versen handlar om den djupa nåden och glädjen som finns i Guds råd – ”vilka osägbara fröjder oss beredda i hans råd!” Här återspeglas Zinzendorfs betoning av att kristen tro handlar om att vara lycklig, inte bara from.

Tredje versen är en bön om att kärleken ska fortsätta verka och vittna om samhörigheten med Kristus: ”Låt din kärlek ständigt verka i vårt liv och sätta spår, så att världen klart ska märka: vi är dina, du är vår.”

I denna psalm kommer Zinzendorfs önskan att förverkliga Jesu bön från Johannesevangeliet 17:21 till uttryck: ”Jag ber att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig.”

Kvar står vi med arvet, och frågorna:

Trots tendenser till svärmeri har herrnhutismen efterlämnat ett bestående arv inom kristen fromhet. Den betonade kärleken till Kristus på ett sätt som tilltalade många som upplevde samtidens kyrkliga liv som torrt och formalistiskt. Särskilt i Sverige fick rörelsen stort inflytande, och spår av dess uttryckssätt lever kvar i fromhetslivet än idag.

Men jag har några frågor:

1. ”Kristen tro handlar inte om att vara from, utan om att vara lycklig” – hade Zinzendorf rätt? Är lycka verkligen trons kärna? Eller handlar kristen tro främst om något annat? Vad tycker du?
2. Hur tycker du att kyrkan kan bli mer enad idag? Var Zinzendorf på rätt spår när han försökte bygga enhet på kärleken till Kristus snarare än på läromässig överensstämmelse?

Diskutera gärna med andra på Patreon

Hjärtan enigt sammanslutna
Text

Texten blir fri för publicering 2067

---

Stöd Psalmprojektet – Var med på resan!

Psalmprojektet växer tack vare dig! Oavsett om du vill bidra ekonomiskt eller bara följa med på resan, är du varmt välkommen.

Följ Psalmprojektet på Patreon, Gratis! – Läs veckovisa inlägg, delta i diskussioner och bli en del av gemenskapen.
Bli fadder på Patreon – Stötta projektet och få exklusivt innehåll i förväg. Det kostar som en kopp kaffe!

Swisha en gåva – Perfekt för dig som vill stötta en gång. (076-015 20 24)

Tillsammans håller vi psalmerna levande. Tack för ditt stöd!