Himlen och evig körövning — om psalm 1 och sången som aldrig tar slut

Gud, vår Gud, vi lovar dig, det är den psalmen. Nummer ett. Först i boken.

Och jag ska erkänna en sak: som barn trodde jag på Gud, och det här var psalmen som skrämde mig. Inte för att den är läskig, utan för vad den lovade. I himlen, fick man lära sig, sjunger änglarna. Hela tiden. Utan paus. ”Ropar utan rast till dig.” Jag minns att jag tänkte: det låter som straff. En evighet av körövning. Harpor. Ingen rast, ingen saft och ingen bulle.

Jag hade fel, skulle det visa sig. Men inte på det sätt man kanske tror. Låt mig förklara!

Först en sak du behöver veta om just den här texten: den är den sista jag skriver för Psalmprojektet. Men den står först. Den 2 februari 2020 (02022020 — nörden i mig valde palindromet med flit) släppte jag den första psalmen (nr 325 i psalmboken), inspelningarna började redan sommaren 2019, och den 5 juli 2026 gick jag i mål. Sju år, 325 psalmer. Om det här är den första texten du läser: välkommen, alla de andra finns kvar här på sidan. Om du har följt med hela vägen: det här är slutet, och det slutar där boken börjar.

Vem skrev psalmbokens första psalm?

För psalm 1 är inte vilken psalm som helst. Bakom Olov Hartmans svenska text från 1980 ligger Te Deum laudamus, en av kristenhetens allra äldsta lovsånger, från 400-talet. Legenden är underbar: när Augustinus döptes år 387 ska han och biskopen Ambrosius ha improviserat fram sången växelvis, rad för rad, i ren extas. Därav namnet ”den ambrosianska lovsången”.

Vacker historia. Förmodligen falsk. Forskningen pekar numera på Nicetas av Remesiana, en biskop på Balkan som nästan ingen har hört talas om. Psalmbokens allra första psalm skrevs alltså, kanske, av en man som historien nästan glömt. Helt säkert vet vi inte och det får vi leva med.

Snålskjuts på en katolsk melodi

Men om upphovspersonen är höljd i dunkel, så går sångens väg hit desto lättare att följa. År 1771 skrev den österrikiske katolske prästen Ignaz Franz en rimmad version på tyska: Grosser Gott, wir loben dich, till en enkel och folklig melodi som vem som helst kunde sjunga. När Olov Hartman 1980 fick psalmkommitténs uppdrag att göra en ny svensk version gick han visserligen tillbaka till det latinska originalet, men strofformen och melodin behöll han från Franz.

Vilket betyder, om man ska vara lite spetsig: den lutherska psalmbokens portalpsalm åker snålskjuts på en katolsk katekesvisa från 1770-talet. Och det är inget skandalöst i det, det är själva poängen. Psalmerna 1–325 i 1986 års psalmbok är den ekumeniska delen, sångerna som delas över samfundsgränserna. Att boken öppnar med en av kyrkans äldsta gemensamma sånger, buren av en melodi som vandrat genom halva kristenheten, är ett statement: det här är allas sång. (Och lite bonusnörderi: Charpentiers pampiga Te Deum-preludium från 1690-talet är Eurovisions signaturmelodi. Halva Europa nynnar alltså på ett Te Deum en gång om året utan att veta om det.) Lyssna här:

Utan rast

Och nu tillbaka till barnet som fasade för den eviga körövningen.

I psalmens andra vers står: Kerubim och serafim ”ropar utan rast”, i presens. Psalmen beskriver inte en konsert som ska börja någon gång i framtiden, när man har dött och kvitterat ut sin harpa. Den påstår att sången pågår nu.

Och här är det märkliga: oavsett om himlen finns eller inte är det påståendet på något vis sant ändå, på ett helt jordiskt och kontrollerbart sätt. Te Deum har ju sjungits i obruten kedja i över 1 600 år. På latin i senantikens basilikor. Gregorianik i klostren. Franz folkvisa i 1770-talets skolsalar. Hartmans svenska i går, i någon kyrka, någonstans. Imperier har gått under, språk har dött ut, och sången har bara fortsatt gå i arv, hand till hand, land till land.

Psalmen har till och med ett eget ord för oss som bär den: ”ändlighetens släkten”. Det är vi det! Dödliga generationer som tar emot sången, håller i den en liten stund och lämnar den vidare. Som barn tyckte jag att en sång utan slut lät som ett straff. Nu ser jag att den redan finns, här nere, buren av helt vanliga dödliga, och att det inte är ett straff utan något av det finaste vi gör. Man behöver inte tro på änglarna för att häpna över kedjan.

Där boken börjar

Den 5 juli släpptes den sista inspelningen inom ramen för Psalmprojektet. Sju år, 325 psalmer, och jag har fått hålla i sången en liten stund. Det är vad hela det här projektet har varit: en länk i den där kedjan, varken mer eller mindre.

Men lägg märke till en sista sak. Psalmbokens allra första psalm slutar med orden ”Amen, Herre Jesus, kom.” Bokens första sida slutar alltså med en bön om en början. Man behöver inte tro på bönen för att le åt symmetrin: en sång utan slut, en bok som börjar med ett slut som ber om en början, ett projekt som slutar där boken börjar.

Sången ropar vidare, utan rast. Tack för att du har sjungit med och dela gärna med dig!