En psalm född ur en segermarsch

Ursprunget till psalm 17, Ge Jesus äran återfinns i en segermarsch från 1700-talet. George Friedrich Händel fick i uppdrag att skriva ett verk som kunde fungera som en slags nationell segermusik. Den kommer från oratoriet Judas Maccabaeus där den fungerar som en inmarsch för den segerrika hjälten som återkommer efter striden.

Från fransk triumfsång till svensk psalm

Det låter ju inte värst psalmaktigt säger du! Och det är helt riktigt. Bo Setterlinds version, den vi har i vår psalmbok, är en efterbildning av Edmond Budrys triumfatoriska påsksång À toi la gloire, ô Ressuscité (Åt dig ära, o Uppståndne). Man tror att han i sin tur inspirerades av en tysk adventspsalm som sjöngs till Händels melodi.

Symposiet i Uppsala

Hur hamnade den då hos oss i sitt nuvarande format? Jo, den är ett beställningsverk till ett fransk-svenskt symposium i Uppsala från 1979. Man ville ha en tvåspråkig processionssång och den franska versionen är väldigt välkänd både bland protestanter och katoliker i Frankrike. Man ansåg att de två svenska versioner som redan fanns inte riktigt passade som processionssång, och därför fick Bo i uppdrag att göra en ny.

Kör, orgel, trumpeter – så var det tänkt

Men så hör du psalmprojektets version och reflekterar kanske över att den inte riktigt låter sådär triumfatoriskt segerviss som jag nyss beskrivit. Originalet vill ha stor klang på orgel, gärna en trumpe, en mäktig kör. Lyssna gärna på denna version med Händels text, för referens.

Där finns kollektivet, vissheten, segern. Takten är stadig, betoningen är på första taktslaget och man blir buren framåt, man måste tåga med i marschen.

Från proklamation till inre viskning

I psalmprojektets version är mycket av detta frånvarande. Kollektivet är borta och den blir mer eftertänksam. Det blir så när tempot sänks och vissa toner inte riktigt slår ner där man förväntar sig, utan dröjer eller kommer en aning efter. Den fasta marschen börjar gunga lite, och plötsligt hinner man känna efter. Istället för ”Nu händer det” ställs en fråga: ”vad betyder denna seger för mig, just nu?”. Det går lite från proklamering till en inre bön. Som att du håller fast vid segern mitt i din bräcklighet.

Och du då?

Tanken är inte att förneka traditionen, ta bort triumfen, utan endast lägga till en dimension, en tanke och en fråga.

Vad känner du?