Psalm 35 | Din spira Jesus sträckes ut

Det började med en psalmtext. En av de där gamla, med högtidligt språk, som också är 1 av de 10 som funnits med i alla samfunds psalmböcker innan 1986 års psalmbok.

Det arkaiska och gammaldagsa språket är både främmande och förunderligt nära. Det var när jag läste vers 3, en bön som avslutar psalmen, som tvingade mig att stanna upp:

Oss styrka giv till helig strid
och samla oss i evig frid
då du all världen dömer

Helig Strid…

Som ett mjölpaket i golvet

Orden landade med en dov duns, som ett 5 kilos mjölpaket, som fallit i golvet medan man hade öronproppar på.

För nyhetsflödet påminner oss ständigt om våldets plats i religionen. Eller åtminstone det våld som utkämpas i religionens namn. Det väcker ett stort obehag.

Helig Strid – Jihad…

Svarta flaggor och blodiga rubriker

Tankarna går till IS svarta flaggor, Hamas gröna bindlar, homosexuella får halsen avskurna och blodbadet 7 oktober.
Tankarna for direkt till fundamentalism, rätt långt ifrån känslan i psalmens stillsamma musik och sång:

Är detta verkligen en del av min egen tradition? En uppmaning till strid, helig strid?

En fråga som vägrade släppa taget

Jag hade nog lätt kunna slå bort tanken, eller, det hade jag kanske inte kunnat så lätt. För sådana frågor lämnar mig aldrig ifred. Detta kaninhål ledde mig in på en spännande upptäcksfärd, dit jag vill ta med dig.

Striden som inte utkämpas med vapen

Tillbaka till källan

För att förstå vad psalmförfattaren (F. M. Franzén) menade så behöver vi gå till källan, bibeln. Inom kristen teologi är den heliga striden eller den goda kampen rättså väletablerade begrepp.

Det handlar dock inte om ett yttre, fysiskt krig. Det är snarare helt tvärtom.

Inte mot kött och blod

Paulus skriver ju som bekant i sitt brev till efesierna: Ty vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot ondskans andemakter i himlarymden.

Till och med ateister kallar ju det att brottas med sina demoner.

Fienden i spegeln

Fienden är alltså inte andra människor. Fienden är andlig: mörkret, de destruktiva krafterna. Och slagfältet är vårt eget inre, vårt hjärta, vår vilja och våra tankar.

Den heliga striden, för en kristen, är kampen mot den egna egoismen, girigheten, lättjan, apatin och rädslan.

Det är den dagliga ansträngningen för att välja tålamod framför att bli irriterad (här har jag nog långt kvar…), generositet framför snålhet, förlåtelse framför bitterhet.

Det är kampen för att låta det bästa inombords vinna över det sämsta. Så, i detta ljus är psalmens avslutande bön, vers 3, helt enkelt en bön om styrka till denna inre kamp.

En oväntad spegelbild

Och här blev jag påmind av jihad, och något jag tidigare hört: det Större Jihad, och det Mindre Jihad.

Ett kapat ord – vad betyder jihad egentligen?

Bortom rubrikerna

Jihad har flera ansikten och aspekter. Men först börjar vi med vad Jihad har för innebörd. Ordet betyder strävan, ansträngning eller kamp.

Svenskar kanske mest tänker på heligt krig, på det sätt jag skrev i början. Det är för övrigt helt sant att våldsbejakande islamister använder ordet när de ägnar sig åt terror.

Men stannar vi där utan att titta vidare så missar vi vad ordet betyder för, vågar jag säga, de flesta muslimer.

Berättelsen från slagfältet

Det finns berättelser om Muhammed som kallas hadith. Utöver koranen och Imamers tolkningar så använder man dessa för att förstå hur man som muslim bör leva.
I en sådan hadith säger Muhammed till sina följeslagare, efter att de kommit hem från ett slag:

Vi har återvänt från den mindre jihad till den större jihad.

Följarna frågar vad den större jihad nu kunder vara om inte fältslaget var det. Muhammed svarar:

Kampen mot egot/självet.

Kampen mot egot/självet. Det är dock viktigt att vara ärlig här: just denna hadith anses av många strikta teologer ha en svag beviskedja.

Men – och det är avgörande – själva idén om den inre kampen, jihad al-nafs, är allt annat än svag.

Den är djupt rotad i Koranen och ses av klassiska lärda som det första och mest grundläggande steget i en troendes liv.

Vänta – låter det inte kristet?

Om man tittar på ordet Jihad, helig kamp, från detta håll så skiftar perspektivet lite, åtminstone för mig.

Det låter nästan lite kristet…

Berättelsen är omstridd

Nu är det inte riktigt så enkelt. Just denna hadith räknas inte som helt autentisk. Det gör att de som hellre vill kriga bortser från denna.

Men, och det är rätt viktigt: själva idén om den inre kampen, jihad al-nafs, är allt annat än svag. Den är djupt rotad i Koranen och ses av klassiska lärda som det första och mest grundläggande steget i en troendes liv.

En tro som aldrig tar ledigt

Från vaggan till graven

En annan aspekt av psalmen fick mig också att tänka på islam. Det är psalmens andra vers:

Det barn som föds till dig man bär.
Till dig man flyr i döden.
Om du i lyckan bortglömd är
man söker dig i nöden.

Det låter mycket i mina öron som att tron inte bara är för söndag förmiddag. Den gäller från vaggan till graven, i nöd och i lycka. Den gör liksom anspråk på hela livet.

Mer än en söndagstro

Och om jag förstått det rätt så är det precis så för en muslim. Omfattningen är dock större. Det är ett system med vägledning för familjelivet, affärsetik, mat, socialt umgänge: allt.

Som världsbild är detta rätt främmande i ett sekulärt samhälle. Både den kristna, att tron ska omfamna allt, genomsyra hela livet, och den muslimska världsbilden.

I en sekulär värld hålls tron helst inom hemmets och kyrkans väggar, åtskild från politiken, juridiken och offentliga livet.

När två världar krockar

Så när en person som ser sin tro som något allomfattande, genom vilken hela livet ska tolkas, så blir det med ens krångligt. Den troende vill se allt genom de glasögonen medan samhället ställer kravet på att ständigt plocka av dem.

Tre religioner, tre operativsystem

Skillnaden i metoden

Men återigen finns en rätt avgörande skillnad: metoden. Om man jämför islam, kristendom och kanske även judendom. Så kan ma se på religionerna som operativsystem, lite förenklat såhär:

Lagboken som kompass: Islam och Judendom

Islam och Judendom: Båda dessa är lagbaserade. Islam har sin Sharia, judendomen sin Halakha. De syftar till att vägleda en troendes alla handlingar i vardagen.

Det är detaljerat och reagerar allt från kläder, frisyrer, mat, bön och annat. Tanken är att man genom dessa yttre handlingar helgar och formar sitt inre.

Hjärtats kod: Kristendom

Kristendom: Ja, kristendomen tog en annan väg. Förvisso sa Jesus att han inte skulle upphäva den judiska lagen, utan fullborda.

Dock tolkade man det lite mer som att lagens djupare syfte och principer var det viktiga.

Man flyttade fokuset från yttre handling till inre syfte. Så istället för en detaljerad lag blir det principer som kärleksbudet och annat som är vägledande.

Tanken att om hjärtat är rent så följer rätta handlingar.

Och sekularismen…

Det, tillsammans men andra aspekter, kan förklara varför kristendomen lättare hanterar tanken på sekularism än exempelvis islam.

Kampen för att förstå

Så vart lämnar oss detta? En bit bort från själva psalmen och utan några enkla svar. Men kampen att förstå en annan gör ofta att man förstår sig själv bättre. Och nästa gång du hör Jihad på nyheterna så vet du att det gömmer sig mer bakom det där ordet.

Har du några tankar om det jag skrivit, som du vill dela med dig av?

Gör din röst hörd på Psalmprojektets Patreon