Psalm 249 | Blott en dag

Historien om psalmen

Blott en dag – Carpe diem

150 år innan vita svenska personlighetslösa kök besudlades av ”inredningsdetaljen” Carpe diem så skrevs psalmen Blott en dag.

Även om Lina Sandell aldrig någonsin hade en tanke på väggdekorationer kommer faktiskt inspirationen just från en sådan. Det är lite långsökt men låt mig förklara

Innan vi går in på ”väggdekorationen” som jag alluderade på finns det några intressanta fynd att berätta om.

Gud – Modern som försvann
Den ursprungliga dikten

I psalm 249 blott en dag nämns fadershjärta, fadershänder och fadershand. Men jag vill visa dig dikten som ligger till grund för psalmen:

En dag i sender

En dag, ett ögonblick i sender,
vad tröst evad som kommer på!
Allt vilar uti Herrens händer,
vi skulle jag väl ängslas då?
Han, som har mer än modershjerta,
han giver åt varje dag
dess lilla del av fröjd och smärta,
av möda eller av behag.

Gudsbilden i förändring

Bilden av Gud som en moder är egentligen inte revolutionerande, den finns redan i gamla testamentet hos Jesaja. Jag vill minnas att Jesus liknar sig själv vid en höna. Både Anselm av Cantebury och Augustinus ska ha använt sig av modersbilder för att tala om Guds omsorg.

Redaktörernas påverkan

Så varför har modern fått lämna plats för fadern? Jag kan faktiskt inte svara på detta men Inger Selander skriver att modersbilden ursprungligen fanns i flera av hennes psalmer. Dock verkar sångboksredaktörer ha velat byta ut den moderliga gudsbilden mot fadersbilden. Dikten fick för övrigt redigeras ännu mer när Oscar Ahnfelt gav den melodi och musik, varpå än fler fadersbilder infördes, av Sandell själv.

Hopp om återgång till ursprunget

Jag personligen hoppas dock att få se en uppdaterad version av psalm 249 i framtiden, med modersbilden, som det från början var avsett. Kanske borde man sjunga den så på trots?

Allegorin om väggklockan

Nu kommer vi tillbaka till intrigen i början utav denna text. Man kanske sträcker på sanningen om man kallar ett väggur för en väggdekoration, men de är ju ändå vackra, så det får gå.

Det finns en allegori om ett väggur skrivet av Jane Taylor och översatt av Lina Sandell. Det går något i stil med:

Klockan hade plötsligt stannat och urtavlan frågade sig vad det berodde på. Pendeln uppgav att det hela var hans fel. Han hade helt enkelt tröttnat på att svänga fram och tillbaka år efter år. Han tappade helt motivationen efter att han räknat ut att han tvunget måste svänga 86 400 gånger de kommande 24 timmarna. Han tappade helt enkelt modet när han förstod hur mycket som återstod.

Urtavlan, som måhända var lite visare, frågade pender om det kanske inte var blotta tanken på jobbet som var förlamande, och inte arbetet i sig självt? Det räcker ju att svänga en gång i taget bara.

Pendeln tröstades av dessa ord och återgick till sitt arbete och klockan fortsatte slå!

En dag i sänder

Kanske har den liknelsen oss något att säga, kanske är det just detta allt handlar om? Att ta allt en dag i sänder? Blott en dag, ett ögonblick i sänder?