Psalm 18 | Allena Gud i himmelrik

Tankar om psalmen

Allena Gud i himmelrik är namnet på psalmen. I psalmboken är det den första som handlar om treenigheten. Och den avslutas med tvivel, ett tvivel på en idé som jag knappast är ensam om att ha funnit svår ibland.

Hjälp oss tro på Jesus Krist

Psalmens början tackar och lovar Gud för en massa saker. Där finns en övertygelse, utpräglad tacksamhet för konkreta saker.

Vers två handlar om Jesus och återigen finns där tacksamhet till konkreta gärningar, offret och befrielsen från synd och nöd. Därför berikas psalmen av den sista versen på ett högst mänskligt vis.

Sista versen börjar som en bön till Helig Ande, och avslutas med en bön om hjälp att tro på Jesus. “…och hjälp oss tro på Jesus Krist i dag och alltid. Amen.”

Varför skulle psalmförfattaren be om hjälp med detta efter de första två verserna? Har kanske du också bett om hjälp, styrka, insikt, eller tro nog att få ihop det hela?

Samtal om En och Tre

Intressant nog diskuterade jag av en händelse just detta ämne med en vän igår kväll. Han får inte ihop det med en treenighet.

Om Gud är En måste hen ju vara En? Får du ihop det? Jag tror inte jag får ihop det jag heller.

En dag ska jag förstå

Jag minns att jag ofta hade en slags livlina förut, eller något att trösta tvivlen med. Det var att det är okej att inte förstå nu. Jag kan förstå sen. När livet här är över.

Att treenigheten får finnas i mysteriet, tills en dag.

Jag vet inte vad du känner, men jag upplevde även detta som djupt otillfredsställande, jag kunde hålla ut ett tag, men det blev aldrig löst. Tanken på att allt ska lösa sig, få ett svar, sen, men först då.

Har du någonsin märkt att en fråga du burit länge tyst har bytt skepnad? Att den inte längre väntar på svar, utan har blivit ett svar i sig?

Etsi Deus non daretur – Som om Gud inte finns

Till slut tog jag dock avstånd. Ett hårt avstånd. Jag slutade be. Jag kallade mig ateist. Men jag var orolig för vad som skulle hända med min moral, etik, om inte Gud fanns som grund för rättesnöret.

Det hände ingenting, samtidigt som skam och skuld försvann. Idéerna om gott och ont höll ändå. Och konceptet synd blev inte något definitivt i en lista.

Synd blev att missa målet. Gärningar fick en riktning på ett annat sätt.

Likgiltighet eller brådska

När man lever etsi Deus non daretur – som om Gud inte finns, kan man hamna i två läger.

Det ena lägret leder kanske till likgiltighet och nihilism, inget spelar roll ändå.

Det andra lägret du kan hamna i är att allt blir brännande viktigt. För allt vi har är här och nu, olam ha-ze. Du nästan tvingas till gärning, att stå upp för någon, något, eftersom det kanske inte löser sig sen.

Du blir motsatsen till passiv. Motsatsen till det Bonhoeffer (tror jag) kallade för billig nåd.

Gemensam mark

Någonstans här börjar jag nog ana något som påminner om naturrätten.

Den där tanken om att det finns gemensamma etiska principer, en sorts inre kompass som många människor, troende eller ej, kan känna igen. En sorts delad känsla för rättvisa, omsorg och ansvar.

I dag befinner jag mig någonstans i det här landskapet. Jag lever inte längre med samma Gudstanke som förr, men jag bär ändå med mig många av de frågor och impulser som växte i tron: omsorgen om den andre, känsla för rättvisa och en vilja att inte vända bort blicken.

Precis som psalmförfattaren på något sätt visar i sista versens sista rad, så är tvivel ändå något naturligt.

Kanske kan man mötas där? I ett tvivel som stöts och blöts, och i en tro – eller ett hopp – som ständigt ändrar skepnad, allt eftersom tiden har sin gång?

Olam ha-ze

En sak kan vi dock slå fast: vad du gör i dag och i morgon har en reell påverkan. Främst här och nu. Olam ha-ze – denna värld.

Dela med dig av dina tankar på Psalmprojektets Patreon