Psalm 97 Jag behövde en nästa

Jag behövde en nästa – djärvt om tro och tvivel

Jag behövde en nästa, var du där? Frågan kommer från ett extremt provocerande och genomträngande del av talet Jesus hade på olivberget, det sista talet innan han mördades!

Lyssna på psalmen medan du läser vidare:

Vad är kärlek egentligen?

Talet inträffar två dagar innan piskrappen, innan han blir fastspikad i ett träkors och får ett spjut i sidan. Det handlar om kärlek och medkänsla till andra människor och om hur vi kommer bli dömda beroende på hur vi valde att agera.

I berättelsen sorteras människorna in till höger och till vänster.

Till dem på sin högra sida, de som gjort rätt, säger han: ”Kom och ta emot det rike som har varit förberett för er sedan världens början. När jag var hungrig, gav ni mig mat. När jag var törstig, gav ni mig något att dricka. När jag var en främling, välkomnade ni mig. När jag var naken, klädde ni mig. När jag var sjuk, tog ni hand om mig. När jag satt i fängelse, kom ni och hälsade på mig.”

De rättfärdiga blir förvånade och frågar: ”Men när såg vi dig hungrig, törstig eller naken? När såg vi dig sjuk eller i fängelse och hjälpte dig?”

Jesus svarar: ”Sanningen är att varje gång ni gjorde något gott för en av de mest utsatta och behövande, gjorde ni det för mig.”

Sedan vänder han sig till dem på sin vänstra sida, de som inte gjort rätt, och säger: ”Gå bort från mig, ni som har vänt mig ryggen.

De frågar då: ”Men när såg vi dig hungrig, törstig, naken, sjuk eller i fängelse och hjälpte dig inte?”

Jesus svarar: ”Varje gång ni valde att inte hjälpa en av dessa behövande, valde ni att inte hjälpa mig.”

Tro kontra bekännelse och doktrina

Det finns en annan del av texten som är värd att lägga märke till. Översättningen som Frostenson gjorde bär måhända inte hela vägen. Refrängen, eller omkvädet i jag behövde en nästa, går såhär: Varken tro eller ras eller namn sätter gränser, var du där?

Den texten syftar givetvis på berättelsen om den barmhärtige Samariten. Jag gör en kort recap för den som glömt varför det var så stor grej:

Vilka var samariterna, eller samarierna som vi säger nu:

Judar och samarier hade en lång historia av fientlighet. Samarierna var en grupp människor som bodde i Samarien, en region norr om Jerusalem. De hade sina rötter i den nordliga delen av det gamla Israel, men efter den assyriska erövringen på 700-talet f.Kr. hade de blandats med andra folkgrupper. Deras religion och seder var en blandning av judendom och andra influenser, och de byggde ett eget tempel på berget Gerissim i stället för att dyrka i templet i Jerusalem.

På Jesu tid betraktade många judar samarierna som halvhedningar, och det fanns en stark ömsesidig avsky. Judar undvek ofta att ha något att göra med samarier och skulle normalt sett inte förvänta sig hjälp eller vänlighet från dem.

Berättelsen om den barmhärtige samariten

I berättelsen blir en jude överfallen och lämnad halvdöd vid vägen. Först passerar en präst förbi, men han går förbi bara. Sedan kommer en levit (en annan religiös ledare) förbi, men han skiter också i den skadade mannen. Slutligen kommer en samarier förbi. Trots att han var den person som judarna normalt sett skulle se som en fiende, stannar samariern, hjälper mannen, rengör och förbinder hans sår, och ser till att han får omvårdnad på ett värdshus.

Något har gått förlorat i översättningen

I översättningen av psalmen jag behövde en nästa har dock en liten nyans försvunnit. I Sydney Carters originaltext går refrängen såhär: ”And the creed and the colour and the name won’t matter, were you there?”

Creed betyder inte riktigt “tro” utan trosbekännelse. Trosbekännelse, hudfärg eller hur man själv väljer att kategorisera sig själv sätter in människor i boxar och påverkar hur vi förhåller oss till varandra. Men psalmtexten säger att alla dessa epitet, namn, kategorier inte betyder ett skvatt i slutändan. Det enda som betyder något är: var du där?

Levde du i kärlek och tro?

Avslutningsvis vill jag sammanfatta med ett citat av Sydney Carter och hans tankar om tro:

”Faith is more basic than language or theology. Faith is the response to something which is calling us from the timeless part of our reality. Faith may be encouraged by what has happened in the past, or what is thought to have happened in the past, but the only proof of it is in the future. Scriptures and creeds may come to seem incredible, but faith will still go dancing on. Even though (because it rejects a doctrine) it is now described as ’doubt’. This, I believe, is the kind of faith that Christ commended.”

På Svenska blir det:

”Tro är mer grundläggande än språk eller teologi. Tro är svaret på något som kallar oss från den tidlösa delen av vår verklighet. Tron kan uppmuntras av det som har hänt i det förflutna, eller det som tros ha hänt i det förflutna, men det enda beviset på den finns i framtiden. Skrifter och trosbekännelser kan komma att framstå som otroliga, men tron kommer fortfarande att dansa vidare. Även om den, eftersom den förkastar en doktrin, nu beskrivs som ’tvivel’. Detta är, tror jag, den sorts tro som Kristus prisade.”