”Låt rätten blomma
där orätt råder!
Gör fången fri och bryt våldet ned!
När natten faller,
låt kyrkan vaka
och mänskan hålla med mänskan fred”
Så lyder andra versen i psalm 192, oerhört talande för just den tid vi är i just nu. När jag läser denna text ser jag tre uppmaningar och en ansvarig för att uppfylla dessa.
Vi måste hålla fred, både som motsats till krig, som det i Ukraina där den ena brodern till synes söker dräpa sitt syskon, men också med varandra. Vårt samhälle är splittrat, och det är bara genom att söka fred i våra möten med andra som vi kommer kunna läka dessa.
Våldet måste brytas ned, det vet alla, det vill alla, säger vi åtminstone. Men det kommer inte ske genom politiken, genom strängare straff även om det är krafter som kan samverka. Det är VI som kan ta död på våldet, genom att finnas där, aktivt söka upp när någon hamnar på villovägar.
Rätten måste få blomma, jag tänker att det börjar med att man själv gör rätt för sig, plockar ut bjälken innan man börjar peka på flisan, moraliskt, likväl som rättsligt.
Vilka är dessa ”Vi” då? I psalmen står det kyrkan, och utan att tolka för brett vill jag påstå att det är du och jag i alla de sammanhang vi befinner oss. I familjen, i vänkretsen, i kommunen, i samhället, i världen.
”När onda människor samverkar måste goda människor sluta samman; annars faller de, en efter en, olyckligt offer i en föraktlig kamp.”
– Edmond Burke