Skimmer, himlaljusen, det ger mig en rätt uppenbar tanke, men som kanske är lätt att ta för given:
Vi knäpper på en plastknapp på väggen och plötsligt ser vi allt i rummet, när kvällen kommer så tänds gatlyktorna upp. Vi slipper famla i mörkret och när något krånglar så finns solen där dagtid, månen nattetid, himlaljusen.
Men så går tankarna vidare: ”Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!”
Det känns klart när man läser det, men jag ställer mig frågan, det där mörkret, eller det sjuka ögat, vad är det? Vad är det som kan grumla sikten?
Är det våra oupptäckta underliggande motiv till saker vi gör? Ger vi för att det ska synas, så som är populärt i sociala medier, eller ger vi även när ingen kommer klappa på axeln? Står vi upp för den förtryckte bara när nån kan se det och beundra oss, eller gör vi det även när ingen kommer applådera, när vi kanske inte ens får uppskattning? Eller har vi börjat polera sanningen för att det ska gynna oss?
Det finns många anledningar att syna sig själv, att ställa sig frågan om det finns något i vårt liv, i vårt sätt att tänka som grumlar ögat. Det hjälper ju inte om solen lyser men ögat inte släpper igenom ljus, då kommer vi ändå famla i mörker.