Ibland händer det otänkbara, en dotter på 6 år dör i en olycka. Så var verkligheten för Svein Ellingsen år 1969 och hur rättfärdigar man nåt sånt? Hur finner man modet att kämpa vidare? Hur står man ut?
Svein hade påbörjat den här begravningspsalmen 10-11 år tidigare under en lång sjukhusvistelse, men den fick sin slutgiltiga form först efter dotterns bortgång. Med denna bakgrund blir smärtan i psalmen väldigt påtaglig, ”i ensamhetens timmar, i sorgens mörka stund”. När tiden krälar långsamt på marken och saknaden är avgrundsdjup. Jag funderar på vilket mod han har haft som i denna sorg vågar lita på att det finns något att luta sig emot, jag tänker på Job.
Samtidigt som jag verkligen kan känna av den smärtan så har min reaktion på en näras bortgång varit mer lik andra versen. Kanske kan det bero på att de ofta varit äldre, kanske känner jag annorlunda, vi reagerar alla så olika på sorg.
Jag upplever att jag gång på gång fått lära mig att aldrig ta något för givet, inte ens att jag vaknar imorgon. Därför slår följande ord starkt an i mig: ”Giv att vi aldrig mister den glädje du oss skänkt, men bär i tacksamt minne allt gott de gjort och tänkt.” Det är verkligen så att vi inte vet när vår stund har kommit, och trots den svåra förlusten så känner jag ofta samtidigt en djup tacksamhet för att ha fått den tid ihop som vi faktiskt fick.
Vi kan kämpa med att försöka kontrollera vår vardag och skapa de bästa förutsättningarna vi kan. Men till syvene och sist finns det en del saker utanför vår kontroll. Att se sig omkring med större tacksamhet, även i det lilla, kan hjälpa till att tackla denna maktlöshet.
Sorg efter bortgång är inget lätt ämne, och jag hoppas inte jag trampat på någon genom att ha delat med mig av mina tankar.
Här finns psalmen att lyssna på!