Sorlet har dött … närmare din himmel, i rymder klara. Dessa ord påminner mig om ett tillstånd som återkommer då och då. Jag vet inte alls om det är vad Hartman syftade på när han skrev psalmen för snart 80 år sedan, men tänkte dela av följande tankar ändå.
Detta tillstånd inträffar ibland efter att man umgåtts med vänner en hel eftermiddag eller kväll och är på väg hem. Det kan vara stilla, intensiv måne som lyser där man traskar hem en halvtimma genom skogen eller över bergen. Kontrasten från det ljudliga och varma med vänner inomhus, till den svala natten, tystnaden, stjärnklar himmel och mystiska skuggor som faller från träden. Det blir nästan mystiskt på något sätt, man känner sig nära och i tystnaden blir detta än mer intensivt.
Ibland när jag tittar på mig själv och hur andra beter sig så kan man nästan undra ibland om vi är rädda för tystnaden. När jag arbetar har jag ofta musik på, eller så rullar en serie i bakgrunden som jag inte ens tittar på. Kanske tjattrar man med sina arbetskamrater. Det är ljud ljud ljud hela tiden, tills att man somnar. Men mitt där i tystnaden så hittar man det man inte ser annars. Där finns tankar man borde ta itu med och inte fly ifrån. Eller som när man tar den där promenaden hem från vänner, tjo, tjim och slås av storheten i tystnaden.
Ibland behöver man nog gå undan litegrann, för att se vad som döljs i stoftet, tystnaden och tåredalen.