Vår blick mot helga berget går är en mekanisk och oinspirerad psalm, eller är den det? Den i kyrkoherden Edvard Evers företagande att göra kyrkoåret tydligare i psalmboken. Det är en av de väldigt få som är till Kristi Förklarings Dag.
När jag gör efterforskning till dessa texter jag skriver så dyker ibland intressanta anekdoter om psalmerna. En av dessa anekdoter ligger till grund för den lite tillspetsade inledningen. Till grund för denna psalm ligger en psalm av den danske psalmförfattaren Thomas Kingos och utan att gå in i detalj finns det många likheter och i ”Psalmernas väg” återfinns orden: ”Psalmen är ett exempel på hur ett pragmatiskt, närmast hantverksmässigt psalmförfattande för ett visst syfte kan åstadkomma en psalm av mycket hög kvalitet”.
Jag läser detta som att det finns en viss förvåning i detta. Både i sekulär och religiös musik finns det en stor önskan om att det ska vara ”inspirerat”, ”komma till en”, för att något annat på något sätt skulle få ”magin” att försvinna. Vi gillar berättelser om hur något hände och hur detta sedan, liksom lite spontant, blev en sång. Som när Carl Boberg vandrade hem till Mönsterås från Kronobäck.
Grejen är dock att vare sig författaren/komponisten är medveten om det eller ej så går att allt bryta ner i delar och titta på, precis som ett hantverk. Jag skulle vilja påstå att det som är skillnaden mellan den som skriver musik och text mer hantverkarmässigt och den person som ”är inspirerad” går att sammanfatta i att hantverkaren vet vad han gör och har ord för det. Detta emedan den ”inspirerade” känner till samma regler för hantverket, bara utan att ha definierat eller reflekterat över det.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, kanske att något inte blir mindre speciellt bara för att det var gjort med medvetenhet. Att det faktum att vi vet att musik består av tryckvariationer i luften inte gör att musik blir mindre speciellt för det.
Nu är det slut på pladder, här kommer denna vackra psalm!