På lidande byggd är Guds kyrka, en martyrpsalm, om dem som bokstavligen genomgick tortyr, hållit fast vid sin tro med livet som insats.
Sverige är ett land där man oftast inte behöver utstå mer än glåpord om man säger sig tro på en Gud, på saker som synd, frälsning eller mirakel.
Med sin inledande ord föreslår psalmen något intressant, som jag hört mer än en gång. Att det är på lidandet kyrkan är byggd, i motgångar, genom uppoffringar. Hur fungerar det om man lever i en värld där motstånd inte erbjuds, eller där bekvämlighet lockar oss till inaktivitet?
Jag gillar, som ni vet, att ta en del världsliga exempel. Likna denna Guds kyrka vid dig själv, din kropp och sinne. Det är sällan idag vi behöver ren muskelstyrka och utstå tunga arbetspass på jobbet, vi sitter på ergonomiska kontorsstolar, knappar på ett tangentbord, fikar lite för mycket och håller oss vakna med femtioelva koppar kaffe.
Förr var livets villkor sådana att du för att överleva var tvungen att stärka kroppen genom fysiskt arbete, vara allert i sinnet för faror, sova riktigt för att orka med, den processen ingick i själva livet, på samma sätt som lidande och motstånd var en integral del av kyrkans varande.
Nu behöver man istället ta sig tid för att lyfta vikter på ett gym, löpträna och/eller stretcha för att inte kroppen ska förtvina i förtid. Maten är så rik att vi blir sjuka av den och tränar vi inte sinnet mister även det sin styrka.
Vad skulle kyrkans version av detta kunna vara? För den ser ofta ut att mista sin styrka och skulle troligtvis vara i lite behov av att ”lyfta skrot”.