Psalm 159 är en psalm som riktigt dryper av hemlängtan även om den tar sig ursprung i Kristi himmelsfärd.
”men jag på jorden måste än en gäst och främling vara. Långt från mitt hem jag vandrar här, mitt sällskap sorg och möda är”
Dessa avslutande ord i första versen riktigt grabbar tag i mig. Jag har flyttat runt en hel del, olika länder, städer och aldrig riktigt känt mig hemma. Förutom i en stad, i ett annat land. Sen uppstod omständigheter som gjorde att jag var tvungen att lämna och flytta tillbaka till Sverige.
Att ryckas upp från det man upplever vara sitt hem är väldigt plågsamt, det gör ont och man saknar platserna, vännerna, minnena. Ganska snabbt förstår man att det är många komponenter som behövs för att skapa ett hem, en känsla av hemma. Man behöver bli bekväm med omgivningen, man behöver vänner, speciellt om man är ny på ett ställe.
Det som gjorde att jag kände mig så hemma i det där landet var människorna. Där träffade jag människor som tog emot mig med öppna armar. De bjöd med mig på promenader, utekvällar, hem till sig på söndagar för att dricka té och baka/laga mat. Utan dem hade jag nog alltid känt mig som en främling.
Nu tillbaka i Sverige får detta mig att tänka på alla som är nya i vårt land. Oavsett anledning till flytten så är de här, många här för att stanna. Vårt samhälle splittras mer och mer i ett vi och dom. Och jag funderar på om inte mycket av det är orsakat av oss själva. Jag frågar mig om kanske inte allt hade sett annorlunda ut om de av oss som föddes här kanske öppnade våra hem lite mer. Intresserade oss för de som kommit hit, bjudit hem dem att baka kladdkaka, smörgåstårta och visa hur vi proppar i oss på tok för många tacos på fredagkvällar. Som invandrare i det där landet formades mycket av de jag umgicks med, de tyckte att jag blivit en av dem efter några år.
Uundra om inte det är nyckeln?
Psalmen handlar om Kristi himmelsfärd och pilgrimsmotivet, men mina tankar vandrar till intressant platser ibland. Detta ville jag dela med dig.
Här kommer psalmen: