En stark bild för människan som en sökare finner man i texten till psalm 158 Till himlen Herren Jesus for: ”Galiléer, varför står ni och ser upp mot himlen?”
Detta sa två vitklädda män strax efter att Jesus lyfts upp mot himlen och lämnat jorden.
Att människan är en sökare förstår man om man betraktar henne mer än en liten sekund. Ofta ställer hon sig frågan och ständigt söker hon svaret på den. Är det här? Och så går hon än till religionen, än till flaskan, kanske till karriären? Oavsett hur övertygad man känner sig för stunden så kommer känslan av osäkerhet ibland tillbaka. Frågan kommer igen: är det verkligen detta som är meningen?
Jag vill inte göra anspråk på något absolut eller enande svar på denna fråga. Men uppenbart är att de flesta känner sig lite vilsna om man inte upplever att man lever ett meningsfullt liv.
Trots allt elände man är med om tycker jag mig oftast känna att jag lever ett meningsfullt liv, hur obetydligt det än kan verka i andras ögon. Jag har dock bara hittat ett recept för känslan av mening och även om du kanske redan känner detta tänkte jag att jag delar med mig av detta.
För mig grundar det sig i ansvar och ansvarstagande, låt mig berätta hur tankarna går. Det kan vara lätt att titta på stora människor som gör häftiga saker och tänka att det måste kännas meningsfullt. Men jag vill argumentera för att det finns lika mycket mening i det lilla. Det kan nästan kvitta vad det är, men att själva mekanismen är ansvaret.
Det kan vara att ansvaret är att vara en bra pappa, eller att se till att alla kollegorna blev hälsade på, eller att gatan där du och grannarna bor alltid är i ordning.
Det var några tankar jag vill dela med mig av i anslutning till denna psalm.