Originalet stammar från 600-talet och därmed är Psalm 147 Upp, min tunga, att lovsjunga en utav de äldre psalmerna som finns i psalmboken. 1400 år sedan skrevs denna, ursprungligen för långfredagen. Detta fokus blev bytt till ett på påsken när Johan Wallin bearbetade den år 1816.
Den har knappt ändrats sedan dess och bär många ålderdomliga former som ”dödde” som trots allt går att förstå ännu. Psalmen är ett givet inslag under påskens gudstjänster och lär så förbli.
Text
1 Upp, min tunga, att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften efter Skriften nu i ära träder fram. 2 Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet. 3 Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt. 4 Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden, som vid handen leder oss till salighet.
Text: Venantius Fortunatus 600-talet, Sv. Övers.: Sigfrid Aronus Forsius år 1614, Bearb. Gustaf Ollon, Johan Olof Wallin / Musik: Svensk melodi 1693