Psalm 145 När världens Frälsare jag ser fullkomligt bubblar av kraftfulla formuleringar!
”Jag bittert ångrar, blygs för det som förr min lust och stolthet var.” Direkt kommer tanken på den förlorade sonen framför ögonen (inte för att jag själv aldrig gjort några hyss, men ändå) men den berättelsen är ändå riktigt stark. Inte bara för att han blir förlåten och välkommen hem, utan från det andra perspektivet. Tänk allt det elände han ställde till med, kräva sitt arv i förtid, något du får när föräldern dör… Inte bara är det en indirekt dödsförklaring, men att ta ett arv för givet? Och sedan bete sig så som han gjorde?
När han tillslut insett vad han gjort, utfattig och utan vänner, att krypa tillbaka och ändå få bli välkomnad med öppna händer.
”Jag bittert ångrar, blygs för det som förr min lust och stolthet var.” Vilken kraftfull mening!