Vad har Psalm 144, den ryska poeten Tsvetaeva och polarisering gemensamt?
Kanske ansiktet? Låt mig förklara, jag får som vanligt upp en mängd associationer när jag läser psalmerna. Psalm 144 O huvud, blodigt sårat bär på ett väldigt starkt porträtt av en som lider, hån, slag och som är prytt med törne. Vad är det egentligen vi ser i detta ansikte som nämns i andra versen? Vems lidande var det han bar på, förutom det rent fysiska han utsattes för där och då? Jo, det var vårt lidande. Och vem var det som släkte hans blick, vars ljus var allt ljus på jorden? Det var vi.
Så vem ser vi när vi tittar på ansiktet, det ansiktet, andras ansikten? Vi måste se oss själva förr eller senare. Ansiktet delar vi med alla andra levande människor. Det är vår ikon, människans ikon, en gemensam ikon och ett gemensamt mysterium vi delar med alla andra människor.
Det finns en vacker diktad betraktelse gjord av Marina Tsvetajeva vars rubrik översatt blir ungefär ”Till mormor”. Jag känner inte till om den finns översatt till svenska, så jag ska göra ett försök, även om en del såklart går förlorat:
Till mormor
En avlång och hård oval
En svart, utsvängd klänning…
Mormor, du unga! Vem kysste
Dina högdragna läppar?
Händer, som i slottssalar
Spelade Chopins valser…
På var sida om ett iskallt ansikte
Hänger lockar som spiraler.
En mörk, direkt och krävande blick.
En blick beredd, i försvar.
Unga kvinnor tittar inte på det viset.
Mormor, min unga, vem är du?
Hur många möjligheter bar du,
Och omöjligheter – hur många? –
I ett omättbart hål i jorden,
En tjugoårig polska!
Dagen var oskyldig och vinden frisk.
De mörka stjärnorna släktes
– Mormor! – Detta vilda uppror
I hjärtat mitt – är det, måhända, från dig?
Dikt: Marina Tsvetaeva, översättning: Caesar Ivarsson
Så som Tsvetajeva här söker i sin polska mormors ansikte, en främling för henne, eftersom hon dog ung, men alltjämt via blod förbunden. Så skulle det tjäna oss att söka hos alla dem, med vilka vi delar ansikte.
Jag tänker mig att de konflikter som uppstår människor emellan, de kan inte få den, ibland våldsamma, ofta hårda, illasinnade utgång de ofta får, om vi klarar av att se vårt eget ansikte i andras ansikte. Det får såklart inte ske helt naivt och ensidigt, att endast ge vika för den andra. Det krävs att vi alla lär oss se Ansiktet i varandra för att det ska fungera.
Text
1 O huvud, blodigt, sårat, av hån och smälek höljt. O huvud, slaget, fårat, i kamp och ångest böjt. O huvud som skall siras med ärekrans en dag, men nu med törne viras, dig ödmjukt hälsar jag. 2 O ansikte, du höga, som nyss betvang en värld, din makt nu gäller föga, din fägring är förtärd, din glans till intet vorden. O, vem har släckt den blick, vars ljus allt ljus på jorden i klarhet övergick? 3 Den börda du har burit min synd och ondska är, den skörd som du har skurit jag sådde, Herre kär. När skuldens tyngd mig böjer hos dig jag söker råd. Till dig mitt rop jag höjer: se ned till mig i nåd! 4 Jag vill hos dig förbliva som återlöste mig och dig mitt hjärta giva och alltid älska dig. När, Herre, du mig sluter uti din kärleks famn, jag lugn och trygghet njuter i denna sälla hamn. 5 Dig tackar allt mitt hjärta, min Herre Jesus god, för all din djupa smärta och allt ditt tålamod. Du vän, för evigt trogen, dig vill jag mig förtro. När jag till skörd är mogen, mig bärga till din ro. 6 När jag skall lämna världen, o, lämna du ej mig, och låt vid hädanfärden min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden i sista kampens nöd, kom då och lossa banden, o Jesus, för din död. 7 Träd i min sista timma själv för mitt öga fram. Ack, låt mig då förnimma din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl.
Text: Arnulf av Löwen före år 1250. Övers. Paul Gerhardt, Carl Axel Torén, Samuel Ödmann, Bearb. Emanuel Linderholm / Musik: Hans Leo Hassler ca. år 1601