Psalm 142 Skåda, skåda nu här alla


Huvudet, av törnen sårat, blekt och blodigt sjunker ned.

Psalm 142 Skåda, skåda nu här alla är full utan kraftiga bilder. När man läser den, inte bara i förbifarten utan försöker leva sig in, kan den nästan vara obehaglig. Det finns även en vers från 1695 som inte är med i 1986 utgåva: ”Bitter ätickio medh galle/

Gifs at dricka i hans törst.” Så börjar den. Bitter ättika, med galla får han att dricka för att släcka törsten…

Den smärta som beskrivs låter outhärdlig, vilken pina att lida innan man först till platsen för avrättningen! Och det är här nånstans jag som vanligt hakat upp mig på något litet, jämförelsen: ”Så som Jesu smärta var, aldrig någons varit har”. Raden som avslutar varje vers.

Jag är inte teolog men raden får mig att tänka på smärta och jämförelse av densamma, eller andra känslor. Varför kan vissa gå igenom en barndom av otäckheter, ett vuxenliv av förluster (här tänker jag närmast på Job, vare sig man anser att det är dikt eller verklighetsbeskrivning) och till synes klara sig galant. Medan en annan knappt hämtar sig från smärta som kan synas futtig i jämförelse? Beror det på, som hjärtat föraktfullt kan tänka, att den andre bara är svag? Har vi olika förutsättningar? Har den som tål mycket smärta bara vant sig?

Är det ens rätt att jämföra smärta, eller någon annan känsla för den delen? Samtidigt som vi är en gemenskap, vi känner vänners smärta, tror vi åtminstone, vi delar deras lycka, så är vi djupt skilda. Även ett nyförälskat par upplever samma upplevelse med helt olika intensitet. Vi är faktiskt så skilda från varandra att när vi rör vi någon, skakar någons hand så är det egentligen enbart en sensation. De atomer som utgör vår hud har aldrig fysiskt kontakt med atomerna i den andres hud. Nere på den nivån fungerar det som magneter som stöter ifrån varandra, som två minuspoler.

Exemplet tjänar bara till att visa hur skilda vi egentligen är från varandra och att dessa jämförelser vi ständigt utför i bästa fall är missvisande. Men vi har ett vapen mot denna vår separation.

Vi kan lyssna. Inte bara på ord som kommer ur munnen eller som syns på pappret, utan bortom ord. Vi kan se varandra, se bortom fasaden.

Så kan vi närma oss varandra