Psalm 141 Han på korset, han allena


I världen pågår just nu inte bara direkta krig med pansarvagnar och bomber. Det pågår även ett kulturellt krig, kanske inte bara ett utan många. I vissa länder slogs och slåss en del för rätten att förtrycka kvinnor, döda oliktänkande, för rätten att stena någon som älskar ”fel” person eller bara på grund av att de har en annan etnisk tillhörighet, annan religion eller annat språk. Inte bara slåss man med båd penna och svärd för rätten att göra det på ”sitt” territorium, man vill även tvinga andra länder och folk in i detta.

I väst, med alla de brister vi har här, finns ett helt annat kulturellt arv. Och utan att påstå att de som gått före aldrig gjort felsteg, eller att vi inte begår många fel idag så finns grundläggande ett annat förhållningssätt till människan, hennes frihet och direkta okränkbarhet. Detta skymtar vi i psalm 141 Han på korset, han allena.

När jag först läste texten blev jag upprörd av andra raden i andra versen: ”Jordisk kärlek går i döden, / blott om den besvarad är”. Som om inte det skulle vara tillräckligt, tänkte jag, som om det vore något att förakta. Men så blev jag påmind av romarbrevet 5:7-8. Där står det: ”Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Syndens lön är döden.

Budskapet som framgår och som ekar tillbaka är ett om nåd, barmhärtighet och kärlek som går vida bortom mitt förstånd. Det talar om en tro på människan, det talar om att uppoffra sig inte bara för sin vän, men även sin fiende, om att vända andra kinden till. Missförstå inte, jag är övertygad om att det inte alls handlar om att bara ge vika, lämna ifrån sig allt, retirera.

Men det handlar om en kultur, ett tankesätt och en värld väl värd att bevara och försvara. Den kulturen, det förhållningssättet till människan och den kärleken, det är den som besegrar ondskan, hatet och till sist döden.

Han på korset, han allena!