Psalm 135 Se, vi går upp till Jerusalem inleder kyrkoårets fasta i psalmboken.
Fastan firas ju som bekant till minne av Jesu frestelse i öknen och jag har personligen alltid fascinerats av fastan, för den på något sätt berättar så mycket om en människa. Hela grundtanken är ju att lägga undan något gott just nu för något ännu bättre längre fram. Den som inte klarar det är på något vis dömd att leva olyckligare än den som förmår avstå nu. Lite som det berömda experimentet med små barn och frestande mashmallows. Antingen får de en mashmallow nu, men om den ligger kvar när testledaren kommer tillbaka, då får de två istället.
Fastan är sedan länge över, och snart kommer den igen. Men denna psalmen kommer ändå lägligt inför julen. För även om vi ska njuta mycket gott och får vila lite (nåja, den som inte bakar, stökar och fixar) så finns det säkerligen saker vi önskar vi prioriterade bättre runt jul. Jag tror det mesta stavas ”närvaro” och ”julefrid” och bovarna där är kanske våra telefoner, perfektionism eller viss dryck.
Det är inte meningen att göra någon moralpredikan såhär första advent. Men för mig var ändå denna fastans påminnelse välkommen.