Gläns över sjö och strand, en av våra mest älskade julpsalmer.
Jag minns som barn, hur vi kunde leka jage med varandra på kvällen, allt för att stanna upp när det blev mörkt. Långt bortom städernas, av ljust förorenade, natthimmel syns stjärnorna klara. Vissa starka, andra åter svagt. I gläns över sjö och strand får inte de tre vise männen huvudrollen utan snarare de lite enklare människorna, herdarna och barnen. Miljön är annorlunda och slutdestinationen här är inte heller krubban. Vi missar ofta detta tror jag, då vi, likt jag i denna inspelning, ofta bara sjunger de två första versarna.
Vers 3 pratar om livsvandringen och vår jordiska vandrings slut: lustgårdens stängsel. Att stjärnan leder hem, när kampen är över och vi ska få vila. Pilgrimsvandringen mot ursprungshemmet. Där sträckas armar och viskas: strålande stjärna.