När jag satt och förberedde texten för Psalm 128 Vid Betlehem en vinternatt så stötte jag på något väldigt fint som översättaren Eva Norberg skrev om sin text: ”Texten vill framhålla att julevangeliets händelser har giltighet nu som då för såväl fattiga, ängsliga som välbärgade, säkra och visa. Den riktar sig till alla med maning att söka Kristus, följa ljuset, att räta sig i frimodighet och böja sig i ödmjukhet inför Gud, uppenbarad i ett barn här ibland oss.”
Tänker på de tre vise männen, astrologer eller mager. Vad de nu än var så är det kanske inte de första man tänker sig att Gud skulle ropa på när han väl väljer att stiga ner på jorden som människa. Ändå valde han dem, herdar och annat löst folk, inte prästerna och de rättfärdiga.
Förr fanns heliga dårar som man ansåg att Gud talade igenom. Det känns lite fint ändå att det gång på gång inte bara var de som ”har allt på det torra” som fick uppleva detta, eller tala med guds röst.