När juldagsmorgon glimmar är en kär sång för julens otta. Högtidlig, samlande och upphöjande. Man tas direkt med tillbaka i tiden, till stallet och krubban där ett litet barn nyss fötts och där knän sedan böjs.
Vad lustigt är finns den första översättningen från tyska med ett tungt barnperspektiv. Tungt väljer jag att skriva då den var riktad just till barn men med ett budskap kanske mer passande vuxna. Här kommer vers 2-3 från den första översättningen till svenska:
Hur god du var som ville
till jorden komma ner!
Nu ej i synd jag spille
min barndoms dagar mer.
Dig, Jesus, vi behöva,
du käre barnavän.
Jag vill ej mer bedröva
med synder dig igen.
Visst är avslutningen lite tung för ett julfirande barn ändå? Skulle den lille som knappt vet varför man ska borsta tänderna i minst två minuter kunna bedröva Jesus med sina brister?
Nåväl, den fick nuvarande text inför psalmboken som gavs ut 1986, och väl var väl det?