Psalm 85 Som mannen och kvinnan

Den största dagen i en människas liv – Som mannen och kvinnan

Psalm 85, Som mannen och kvinnan — För många är vigseln, bröllopet, beslutet att på riktigt spendera resten av sitt liv med en person, en av de största dagarna i livet. Men psalm 85, en vigselpsalm, har en utmaning som man kanske inte tänker på så mycket när man hör den i kyrkan under vigseln.

Lyssna på psalmen medan du läser vidare:

Får man aldrig vara i fred?

Detta kan man undra när man läser texten till psalm 85. För längst fram i kyrkan står två människor, kära, förälskade, med vänner runt om sig och vill ha högtidlig musik till sin vigsel. Men i psalmtexten, om man lyssnar noga, finns en del utmaningar till de som ska vigas. De verser jag tänker speciellt på är kanske just vers 3 och 4.

Dela med er av det ni fått!

Versarna tar upp en tanke man kanske inte är van vid: det att hemmet, vad man äger, glädjen och tryggheten inte bara är till de lyckliga själva. Det är enligt psalmtexten något att dela med sig av, till dem som inte har. Det är många i vårt samhälle som inte har. Sveriges sociala skyddsnät är inte värst socialt men täcker åtminstone de största finansiella trångmål en människa kan hamna i. Desto värre är det med ensamhet, oro och ångest.

Psalmen uppmanar att de som har kärlek, gemenskap och trygghet, delar med sig av detta till dem som inte har.

Provocerar

Det är en tanke som provocerar många. Varför skaffar inte dessa ensamma personer sina egna vänner, värme och glädje? Jag behöver lugn efter jobbet, ta igen mig på helgen och hinna med mitt eget liv. Psalmen säger mer eller mindre att allt det goda vi fått i gemenskap med vår partner är något som ska delas med de som inte har. Med människor utanför familjen. Jag tänker att det kräver mod och enastående karaktär för att faktiskt våga agera på den uppmaningen.

Sammanfattning

Jan Arvid Hellström som skrev psalmen utmanar på ett nästan provocerande sätt. Men så här i reflektion undrar jag om inte en sådan tanke faktiskt kan vara en nyckel i vårt splittrade samhälle. Vi är mer inåtvända, ensamma och splittrade än någonsin. Kanske är det visst så att man borde isolera sig mindre som är nyckeln, att dela med sig av allt det varma och kärleksfulla man själv fått. Kanske man Sverige läka då?