Förräderi, förnekelse och förnedring
Han hade lyckats bli rätt populär, alla pratade om honom, han hade gjort fantastiska saker, så sade ryktena. Men så fanns en liten grupp hämndlystna opinionsbildare som hatade honom. Han förstörde deras verksamhet genom att klarsynt påpeka bristerna. Och för detta ville de beröva honom allt. De utförde ett karaktärsmord av prakt, så till den milda grad att hans allra närmaste och förtrogna förnekade honom, tre gånger innan tuppen gol.
Petrus trefaldiga förnekelse nämns i alla fyra evangelier och hela skeendet påminner påtagligt om det som sker gång på gång i vårt samhälle. Ett rykte sprids, någon har kanske begått ett misstag och som för att inte besmittas av detta sägs vänskaper upp. Vi tar avstånd, visar att vi är goda, att vi inte hör samman med denne person. Förvisso är personen kanske inte skyldig, kanske är det bara ryktesspridning och lögn. Men vi, vi tar avstånd, för vi vill inte hamna i samma stupstock.
Och i detta hela mister vi på något sätt vår mänsklighet. Psalm 136 handlar om Getsemane och om Jesus vilja att trots allt ta på sig allt vårt elände. Men hela situationen hamnar ändå läskigt nära vårt eget samhälle.
Vår bekanta, vår vän eller kollega, är inte Jesus, denne kan begå misstag. Och på något sätt agerar vi oerhört arrogant och högfärdigt när vi tar avstånd från människor. Inte för att det inte finns saker att ta avstånd ifrån, utan för att många av de anledningar som ges ofta är rätt triviala och mänskliga. Det räcker med att spola fram eller tillbaka tiden 10 år så ska vi nog se att det tankegods eller gärningar vi bär på nu må va förlegat eller otidsenligt. Och borde man kanske då ha tagit avstånd från oss också?
När vi förnekar vår nästa förnekar vi på något sätt också oss själva och skapar en brutal kultur utan varken förståelse eller förlåtelse. Jag vet inte hur det är med dig, men jag är bara människa och begår en del misstag ibland. Jag har även känt av både den råa kultur som tar kategoriskt avstånd för ett yttrat ord eller otymplig gärning, men även känt av den fantastiska gemenskap där man blir accepterad som människa, med alla sina fel och brister.
Visst kan det kanske kosta på att ta någon annan i försvar, för vi, likt folket på Golgata, ”står där och ser på” allt som oftast.
Det var några tankar jag ville dela.