Psalm 177, Pris vare Gud, som låter, har varit lite av en doldis-psalm för mig. Och som vanligt när jag lyssnar på psalmer tenderar jag att haka upp mig på vissa delar. Troligtvis för att det träffar extra när hjärtat.
I vers 3 finns en del som går: ”ej blott Guds vilja veta, men att vandra i hans bud”. För mig får den inte enbart en religiös betydelse utan en väldigt vardaglig. Vet vet ofta innerst inne vad det rätta är att göra i en viss situation, men så går vi kanske tyst förbi, säger inget, glömmer det. Åtminstone händer det lite för ofta för mig tror jag. Men jag har också en hel del minnen av när jag faktiskt gjorde det rätta, och inte bara ”visste om det”. Skulle vilja dela med mig av det, och kanske kan det inspirera nån mer.
När jag gick på gymnasiet så var jag inte direkt populär, men det fanns en kille som var än mindre populär. Han var knepig att prata med, hade gått om ett år och jag gjorde inte direkt några initiativ att få honom inkluderad. Andra elever kunde göra sig rolig över honom ibland, vilket gjorde ont i mig som själv blivit mobbad.
Jag minns en dag i matsalen, jag satt av nån anledning med de 3 snygga tjejerna på skolan, det kändes grymt där och då. Men så helt plötsligt fick de syn på den där killen, han satt ensam, och började göra sig lustiga över honom. Inte så högljutt, men pekade lite, fnissade, och lät ut en del ord som jag inte minns.
Jag visste inte om, eller hur jag kunde få stopp på det. Men så tog jag mod till mig, reste mig rätt demonstrativt, stolen lät högljutt när den sköts bakåt. Sen gick jag, utan att säga ett ord, satte mig bredvid killen och gjorde honom sällskap.
Jag tror inte jag gjorde så mycket skillnad just för killen, men dagen efter kom de tre tjejerna fram och bad om ursäkt för hur de hade betett sig, de skämdes men var glada för att jag hade gjort som jag gjorde.
Kanske kan vi göra nån skillnad ändå!