Pingst, tungotal, empati och halvjäst vin.
När jag satte mig för att skriva denna text om pingstpsalmen 160 Guds Ande kom från himlen ner behövde jag påminna mig om vad det faktiskt står i Bibeln, för jag hade något minne i huvudet av att många som närvarande tyckte det hela var ytterst märkligt.
Det hela börjar med ett dån från himlen, de fylldes med helig ande och ”talade andra tungomål”, andra språk helt enkelt. Nu var det som hände här ett under men det påminner mig om något vi (jag) kanske ofta missar i vår vardag. För här fanns en stor samling människor, araber, meder, kappadokier, judar, egyptier och alla möjliga folkslag, alla med egna språk. De står i tumultet av tungotal och hör deras egna språk talas. Varefter lärljungarna faktiskt når fram till dem med sitt budskap.
Det påminner mig om vår vardag, eller åtminstone min egen vardag. Jag gör alltför ofta misstaget att prata med andra på ”mitt vis”, så som jag skulle vilja höra det, kanske utan att riktigt sätta mig in i hur den jag pratar med tänker, känner och hur dennes tidigare erfarenheter kan ha gett den de idéer, tankar och tro som denne har. Det är alltför lätt att titta på hur andra bär sig åt, hur deras tro tar sig uttryck eller vad röstar på för parti, och bara avfärda detta. Att tycka att ens granne är en ren idiot som gör si, som tänker så.
Det är inte varje dag det dånar från himlen men det finns något vi kan göra för att försöka bättre nå fram till de runt oss. Försöka att gå en mil i deras skor. Att istället för att blankt avfärda dem så kan vi försöka förstå dem och tala till dem på deras språk. Kanske kan vårt samhälle bli mindre splittrat då?
Tack för att du läste, här ska du få höra psalm 160