Händer det dig också ibland? Att du går ut på en promenad, kanske hädiskt tidigt på morgonen, kaffet har inte fått effekt ännu, det är kallare än vad du tänkt dig. Men så ser du dig omkring, en stilla soluppgång, snö som glittrar, eller tvärt om, stormvind och ösregn, vind som viner i träden. Och plötsligt drabbas man av en känsla av djup förundran?
Det händer mig titt som tätt, naturen är så otrolig på precis alla sätt. Så otrolig att allt det här vi är med om varje dag känns helt osannolikt.
Psalm 179, Morgon mellan fjällen, är lite av en naturens lovsång till Guds godhet. Allt det osannolika, vackra, mäktiga och märkliga som omger oss varje dag. För mig personligen har alltid just träd varit en sån sak, som aldrig riktig upphör att förundra, att stå u en skog och titta upp mot kronorna, mönster som aldrig repeteras någon annan stans.
När hade du senast en sån upplevelse, och vad var det som låg till grund för den?