Det okränkbara måste stå över oss alla

Det finns något obehagligt med människor som aldrig tvivlar på sin egen godhet.

Inte för att godhet är fel. Inte för att övertygelse är fel. Utan för att en människa som alltid upplever sig stå på rätt sida till slut kan börja behandla andra som hinder, problem eller material.

Du får vilja gott. Du får ha rätt. Du får bara aldrig bli själva måttstocken, för i samma stund människan görs till sista instans, finns ingen instans kvar som skyddar henne. Det okränkbara måste stå över oss alla, annars är det inte okränkbart.

Det är därför jag fastnar vid en liten bild i en gammal sång.

Bilden

Sången är psalm 3 i psalmboken från 1986, där sjunger vi om hur helgonen alla sänker sina gyllne kronor för Guds härlighet. Inte slänger dem, inte tappar dem. Sänker. Lägger ner, medvetet.

Jag är ingen apokalyptiker och tänker inte låtsas att jag har koll på Uppenbarelsebokens symbolik, varifrån bilden ifråga är hämtad. Men gesten har jag inte kunnat släppa, för den ser inte ut som ett nederlag. Den ser ut som en lättnad. Som att lägga ner något man hållit i för länge och först nu märker hur tungt det var.

Och alla bär vi någon sorts krona.

Kronan du inte visste att du bar

Vi bär den inte nödvändigtvis av högmod. Utan oftast för att vi behöver en berättelse om vilka vi är. Någon är den duktige. Någon är den kloke, den sårade, den rationelle, den som alltid får saker att fungera.

Du kanske är den sistnämnda. Den som ser vad som behöver göras innan någon hunnit be. Hemma, på jobbet, i släkten och i gruppchatten, där du av någon anledning blivit den som bokar.

När någon annan inte orkar, tar du över. När någon glömmer, täcker du upp. När något riskerar att rasa, håller du emot. Och det funkar, det är liksom problemet. Det funkar så bra att ingen, minst av allt du själv, märker vad det kostar.

En dag märker du att du inte längre vet om du säger ja för att du vill — eller för att du inte vet vem du är utan allt du bär.

Det är ingen dålig berättelse. Den är ofta sann. Problemet är att den inte är hela sanningen, och att vi sällan märker när den slutat tjäna oss och börjat styra oss. Det svåraste är kanske inte att erkänna sina fel. Det är att släppa tanken på sig själv som berättelsens centrum.

När kompetensen måste böja knä

Min egen tyngsta krona är gjord av kompetens. Kunskap, leveranser, ansvar, struktur. Att vara den som vet, den som löser, den som ser igenom. Det är inte högmod, det är yrkesstolthet, och den är värd något.

Men det finns en punkt där erfarenhet slutar vara vishet och börjar bli rustning. Där ett jag vet hur det här fungerar inte längre öppnar utan stänger. Inför verklighetens faktiska komplexitet, eller bara inför en annan människa som ser något jag missat, räcker det inte att vara skicklig. Då måste kompetensen böja knä, och det kan vara förvånansvärt svårt.

Den rättfärdiges krona

Och så den farligaste, för den ser bäst ut: den moraliska kronan.

Vår tid älskar moraliska kronor. Vi vill inte bara ha rätt, vi vill vara rätt sorts människa. Stå på rätt sida, använda rätt ord, känna rätt avsky, visa rätt solidaritet. Inget av det är fel i sig.

Men när människan inte längre kan skilja mellan det goda och sin egen godhet, har kronan blivit för tung. Då blir idealet en identitet, och identiteten ett vapen. Den rättfärdige som inte kan lägga ner sin rättfärdighet ser till slut inte längre den andre, utan bara sin egen plats i ljuset. För även godheten kan bli ett obarmhärtigt herravälde.

Räkneexemplet utan spärr

Här slutar det vara privat och börjar bli allvar på riktigt. För det som händer i en människa kan också hända i ett samhälle.

Om människans värde bara vilar på nytta, effektivitet eller majoritetens vilja, blir allt till slut förhandlingsbart.

Det börjar sällan med ondska. Det börjar oftare med ett vi måste. Vi måste skapa trygghet. Vi måste skydda framtiden, klimatet. Vi måste minska lidandet. Vi måste acceptera ett undantag, bara den här gången.

Och ibland finns det verkliga problem bakom orden. Det är just därför det är farligt.

För om inget står över kalkylen kan varje människa till slut räknas om. Den svage som kostnad. Den besvärlige som hinder. Den impopuläre som risk. Den främmande som problem. Den skyldige som någon vars värdighet inte längre behöver räknas fullt ut.

Säger man däremot att människan är okränkbar, dras en gräns som kalkylen inte får passera. Den här människan får inte göras till verktyg, även om det vore effektivt. Hon får inte reduceras till funktion, nytta, skuld, grupp eller problem.

Inte för att det alltid är praktiskt. Utan för att hon är människa.

Skyddsräcken för de dåliga tiderna

De flesta samhällen skyddar människor när det är lätt.

Prövningen kommer när det är svårt: efter terrordådet, under kriget, i krisen, när rädslan stiger och någon grupp plötsligt verkar stå i vägen. Då kommer frestelsen: om vi bara gör ett undantag den här gången.

Det är ofta så rättigheter eroderas. Inte genom att någon säger att människans värdighet är oviktig, utan genom att någon säger att just den här situationen är för viktig för att låta principerna stå i vägen.

Nästan allt förtryck historien känner har kunnat tala på det sättet: beklagligt, men nödvändigt. För ordningen. För framtiden. För folket. För tron. För tryggheten. För det större goda.

Därför behövs skyddsräcken.

Inte för att människor alltid är onda, men för att ingen människa och ingen institution bör anförtros makten att avgöra vilka som får offras när målet verkar tillräckligt stort.

Varför då?

Man kan svara på flera sätt; att människan är skapad till Guds avbild, att hon alltid måste vara ett mål och aldrig bara ett medel. Men det finns ett tredje svar, ett jag själv vill skriva under på:

Jag vet inte den yttersta sanningen.

Men jag vet att ett samhälle blir farligt i samma stund det delar in människor i sådana som räknas fullt ut och sådana som kan offras.

Därför måste människans värdighet behandlas som okränkbar. Inte för att jag kan bevisa hela metafysiken bakom den, utan för att alternativet gång på gång har visat vad det gör med oss.

Och det, märker jag, är samma sak som gesten säger:

Du får bära kronan. Du får bara inte tro att den ytterst är din.

Lättnaden

Det är därför gesten i sången inte är ett nederlag.

Att sänka kronan är inte att förlora. Det är att slippa bära hela domen själv.

Du får vilja gott. Du får ha rätt. Du får sträva mot det sanna med all kraft du har. Du behöver bara veta att det inte är du som hittade på det. Du fick låna det ett tag.

Du var och är och blir i evighet, sjunger psalmen.

Det som kronorna sänks inför var här före oss och blir kvar när vi är borta.

Man behöver inte tro på tronen för att förstå bilden. Det räcker att veta att man håller i något man inte borde hålla i för hårt.