Psalm 12 | Brist ut min själ i lovsångs ljud

Tankar om psalmen

Brukar du hålla tillbaka?

Brist ut, min själ, i lovsångs ljud. Så öppnar psalm 12 och det är kanske den mest rättframma uppmaning man kan ge en människa. Brist ut! Inte: överväg att eventuellt brista ut. Inte: brista ut om tillfälle ges och omständigheterna tillåter. Bara: brist ut!

Och det där är ju ingenting vi gör, eller hur?

Vi håller tillbaka. Hela tiden. Vi håller tillbaka komplimangen vi tänkte ge kassören. Vi håller tillbaka leendet åt främlingen på bussen. Vi håller tillbaka det vi egentligen ville säga till en vän, att vi saknat dem, att vi uppskattar dem, att de betyder något. Vi sväljer det och säger ”Tjena, det var inte igår” istället. Som om det räcktes så.

Jag gör det själv också. Jag kan gå på stan och tänka att personen som kommer gående mot mig har en fantastisk stil, eller en smittande energi, eller bara ett ansikte som ser ut att bära på en bra historia. Men säger jag det? Nä! Aldrig, nästan. Något stoppar mig. Samma något som stoppar väl de flesta av oss antar jag.

Vet inte om det är rätt att kalla det för rädsla, men jag har inget bättre ord. Kanske rädsla att verka konstig, att bryta den osynliga och hjärndöda överenskommelse vi svenskar har om att man inte pratar med folk man inte känner. Men jag undrar ibland vad vi förlorar på det där. Hur många varma ögonblick som aldrig uppstår för att vi håller tillbaka.

Det handlar ju inte bara om komplimanger, såklart! Vi håller tillbaka glädje också. Man kan bli obekväm av att vara för glad på jobbet, för entusiastisk, för tacksam. Som om det finns ett tak för hur mycket livsglädje som är socialt acceptabelt att visa. Man dämpar sig. Man tonar ner. Man håller tillbaka.

Och sorg. Vi håller tillbaka sorg. Inte för att vi inte känner den, utan för att vi inte vill vara till besvär. Man vill inte vara den som förstör stämningen. Visst, man kanske inte frontar med det på morgonmötet. Men kanske över kaffet efteråt? Kanske med den där kollegan som faktiskt frågar ”hur mår du?” och menar det.

Det kräver förvisso att man har sådana människor i sitt liv. Människor där dörren in är öppen, inte låst och övervuxen. Och om man inte har det, och det är inget att skämmas för, då kanske det viktigaste man kan göra är att börja leta. Inte efter hundra vänner, utan efter en! En människa som man kan vara öppen med. En ventil, så att själen inte kvävs av allt som blir osagt!

Psalm 12 ber oss att brista ut. Det är en oerhört enkel tanke, egentligen. Sluta hålla tillbaka! Säg det fina du tänker! Visa det du känner! Inte alltid, inte överallt, inte okritiskt. Men oftare. Oftare än vi gör nu.

För jag tror att det finns en kostnad för det tillbakahållna. En tyst, smygande kostnad som vi inte märker förrän vi en dag upptäcker att livet har blivit lite tunnare, lite gråare, lite tystare än det behövde vara. Inte för att det fattades oss något, utan för att vi höll tillbaka det vackra vi redan hade.

Brist ut!

Om det är det enda du tar med dig från den här psalmen, låt det vara det.

Brist ut!

Dela med dig av dina tankar på Psalmprojektets Patreon