Psalm 14 | Högtlovat vare Jesu namn


Lyssna


Lyssna på andra plattformar

Spotify är störst – men inte bäst. Testa Qobuz eller Deezer!

Psalmtext

Vers 1
Högtlovat vare Jesu namn,
du änglaskara, sjung,
och bär den gyllne kronan fram
till honom, alla kungars kung.

Vers 2
Och du, martyrers trogna här,
som gått en stig så tung,
dig skynda fram, din hyllning bär
att ära honom, kungars kung.

Vers 3
Du Herrens folk, som löst han har
ur syndens boja tung,
träd fram med lovsång, ren och klar,
att prisa honom, kungars kung.

Vers 4
Upp, varje folk och släkt och stam,
och Herrens ära sjung.
Vak upp, mitt hjärta, skynda fram
att hylla honom, kungars kung.

Historien om psalmen

One‑hit‑wonder och den enda klara stunden

Om man bara läser orden till psalm 14 är det lätt att känna lite distans.
Höglovat, lovsjungit, härlighet och majestät – det låter som kunglig ceremoni, mer slottskyrka än vardagsliv.
För många av oss kan den här sortens språk kännas både högtidligt och ganska långt bort från vårt eget sätt att kommunicera eller be.

Ändå har melodin burit den här psalmen genom generationer, genom gudstjänster, helgdagar och helt vanliga söndagsförmiddagar. Det finns något här som har fått stanna kvar.

En “nobody” som skrev en psalm för generationer

Kompositören bakom melodin heter William Shrubsole. Och hans namn är inte ett av de där stora namnen vi brukar rada upp när vi pratar om kyrkomusikens giganter. Inga hyllmeter, inga mängder av kända verk. I stort sett är det en enda melodi som blivit kvar efter honom: den här.

Den engelske tonsättaren Ralph Vaughan Williams skriver om Shrubsole:

Shrubsole wrote this one superb tune and no more – at least no more of any note. He was a ‘one tune’ man. There are many such: people who get a glimpse of the eternal glory once in a lifetime for a few moments and, like Gerontius, are blinded by it and turn their faces away for ever; but in that one moment these Shrubsolian composers may have achieved something which neither Beethoven nor Bach could have bettered.

Översatt till svenska blir det ungefär:

Shrubsole skrev denna enda enastående melodi och inget mer – åtminstone inget mer av betydelse. Han var en “enmelodimänniska”. Det finns många sådana: människor som en enda gång i livet, under några få ögonblick, får en skymt av den eviga härligheten och, likt Gerontius, bländas av den och för alltid vänder bort blicken; men i just det ögonblicket kan dessa “shrubsolska” tonsättare ha åstadkommit något som varken Beethoven eller Bach hade kunnat överträffa.

”En enda grej – och sen inget mer?”

Det går att läsa det som en lite syrlig kommentar: han gjorde en enda grej, och sen inget mer.
Men jag tror Vaughan Williams menar motsatsen. Han pekar på något djupt mänskligt – och djupt trösterikt.

One‑hit‑wonder som andlig livsform

En enmelodimänniska, kanske hade vi skrivit one-hit-wonder idag?, i hans beskrivning, är någon som en gång i livet får en glimt av något större. Ett ögonblicks klarhet. En liten stund då den eviga härligheten faktiskt skymtar fram genom vårt ganska vanliga, begränsade liv. Och i just det där ögonblicket händer något som bär längre än vi själva kan överblicka.

För Shrubsole blev den stunden en melodi.
För någon annan kan det vara ett beslut: ett ja eller ett förlåt som sades på riktigt.
För en tredje: en bön som inte var särskilt vacker, men ärlig rakt igenom.
För en fjärde: ett ömhetsbevis, kanske litet, men avgörande för den som tog emot den.

När tron känns spretig, trött och ofullständig

De flesta av oss är inte Bach eller Beethoven. Vi skriver inga symfonier, vi bygger inga livsverk som fyller böcker och kataloger. Tron är ofta spretig, trevande, periodvis trött. Vi sjunger falskt, vi tappar ord, vi orkar inte alltid vara konsekventa.

Men kanske är det just för oss Vaughan Williams text är så befriande.

Kanske räcker en enda klar stund

Tänk om det inte är de stora, sammanhängande projekten evigheten tar mest intryck av?
Tänk om det är de där enstaka, klara stunderna av sanning som väger tungt i himlen.
En melodislinga. En enda psalmvers sjungen med allt man har kvar just då. En kort innerlig bön om hjälp, viskad mer än formulerad.

I det ljuset blir psalm 14 också något annat än bara högtidliga ord om kungars kung.
Det blir som att Shrubsoles enda melodi räcks vidare till oss och lägger sig i våra munnar, i våra strupar, i våra väldigt konkreta liv.

När högtidliga ord landar mitt i våra liv

Vaughan Williams skriver om kompositörer som får en glimt av den eviga härligheten och sedan blir bländade och vänder sig bort. Det kan låta sorgligt. Men det går också att läsa detta på ett annat sätt: som en påminnelse om att det räcker långt varje gång vi sett och gjort något sant.

Din enda ton i något mycket större

Shrubsole kanske verkligen var en one-hit-wonder.
Men den melodin bär en hel psalm, i land efter land, genom tid efter tid.
När du och jag ställer oss upp och sjunger den, blir vi en del av samma rörelse. Vår enda lilla ton, vår bristfälliga röst, skrivs in i något mycket större.

Nästa gång du sjunger Höglovat vare Jesu namn, kanske i en ganska vanlig gudstjänst, kanske trött, kanske splittrad, kanske utan stora känslor – pröva att tänka på Shrubsole.

En person, som skrev en enda melodi, som blev kvar.
Ett enda ögonblick av klarhet som bar längre än hans eget liv.

Och låt psalmen få bli din egen one tune för den stunden.
Din ton. Din bön. Ditt lilla svar.

Det kan vara större än du tror.

Fakta

Text: Edward Perronet år 1779

Melodi: William Shrubsole år 1779

Originalspråk: Engelska

Översättning: Erik Nyström år 1893

Stämning: Högtidlig Glad Storslagen

Tema: Lovsång och Tillbedjan

Psalmbok år 1986: Psalm 29

Stötta Psalmprojektet!

Ge ett engångsbelopp via Swish

Swisha nu

Tillsammans håller vi psalmerna levande.
Tack för att du är med!

Högtlovat vare Jesu namn

Psalmbok år 1986: Psalm 14

Text: Edward Perronet år 1779

Musik: William Shrubsole år 1779

Originalspråk: Engelska

Översättning: Erik Nyström år 1893

Inspelning: Psalmprojektet 2026-04-05

Stämning: Högtidlig Glad Storslagen

Tema: Lovsång och Tillbedjan