Psalm 22 | Dig skall min själ sitt offer bära

Historien om psalmen

Tänk hur mycket vi beror på vår förmåga att förnimma och se.

Jag har ett så vardagligt exempel. När jag flyttat tillbaka till Fotö från Moskva år 2022 brukade jag och en barndomsvän ofta gå promenader i bergen på ön.

Föreställ dig klipporna, med havet bredvid, en salt vind som drar förbi och en himmel som långsamt brinner upp i solnedgången. Vi kunde liksom inte få nog.

Varje gång utbrast vi samma sak: det är omöjligt att det är såhär vackert.

Varför såg jag aldrig detta förut?

Det märkliga är bara att jag är uppuxen på ön och spenderade 20 år där. Men jag såg aldrig detta tidigare.

Kanske var smakpaletten inte riktigt utvecklad än. Lite som när man som liten bara känner skillnad på salt och osalt, starkt och sött, men efter hand börjar urskilja ekfat eller romfat i julmusten, eller de där nötiga tonerna i osten.

Finns det någon plats du rört dig på i åratal utan att nånsin riktigt se den?

Vad händer när vi övar oss i att se?

Vi blir bättre ju mer vi övar. Jag tänker det är samma när det gäller livets små och stora under.

Genom att aktivt tänka på att vara tacksamma, så övas vi i att se allt vi kan vara tacksamma för.

A. A. Afzelius (inte släkt med Björn Afzelius) visar lite prov på dett i psalm 22, Dig skall min själ sitt offer bära. Tredje versen går såhär:

Ej mörker mer mitt hjärta hindrar
att se och värda dina spår.
Var stjärna som på fästet tindrar
är vittne om vad du förmår,
och minsta blomma på min stig
den är ett ord av tröst från dig.

Jag fastnar särskilt för det där med stjärnorna och den minsta blomman. Det stora – stjärnhimlen – men också det allra minsta: en blomma vid vår egen stig.

Att få lära sig se allt det där lilla och vara tacksam. Det känns viktigt, kanske särskilt i vår tid.

Vilket mörker talar psalmen om?

Men versen börjar i mörkret. Ett mörker som förvisso inte plågar psalmförfattaren mer. Men vad kan det vara för mörker?

Vi kan bara gissa. Psalmen är från tiden innan hans första fru eller någon av hans 17 barn, så personlig familjetragedi bör det inte vara.

Mina tankar går istället till sådant mörker som kan läggas över blicken utan att det syns på utsidan. Distraktioner, av olika slag. Sådant som tar vår uppmärksamhet mycket mer än det förtjänar. Avundsjuka, till exempel. Eller något så vardagligt som telefonen och skrollandet.

Vad händer när vi missar det som finns precis framför oss?

Kanske känner du igen dig? Du skrollar på bussen på väg till jobbet och missar både soluppgången, det spegelblanka havet och människorna runt omkring.

Eller så tittar man på en serie samtidigt som man knökar i sig en hel pizza. Först efteråt slår det en: jag minns inte ens om pizzan smakade bra!

Som om ett slags mörker ligger över det som sker, så att vi inte riktigt ser det uppenbart sköna och stora som finns precis framför oss.

Och om du känner igen dig i det, så är du långt ifrån ensam. Mycket i vår värld är byggt just för att fånga vår uppmärksamhet – bort från det tysta, stilla och lilla.

Minsta blomman på din stig

Kanske kan Afzelius psalm bli en liten inre bön: att den där mörka slöjan som hindrar hjärtat från att se, steg för steg får ge vika.

Nästa gång vi sitter på bussen, eller går den vanligaa promenaden får vi som om vi lyckas se en sån där ”minsta blomma på din stig”.