Du sjunger fel! Och det är nog helt rätt…

Om melodin som aldrig var en melodi, och friheten att hitta sin egen väg

Ibland sjunger jag den här psalmen (och andra) i en annan tonart. Jag använder ibland ackord som psalmboken inte föreskriver. Jag tar mig från en not till nästa via toner som inte finns nedtecknade. Och jag har länge haft en naggande undran: gör jag fel?

Svaret är mer intressant än ja eller nej.

Det var aldrig en melodi

De äldsta tryckta beläggen för melodin till Psalm 2 Lova Herren är från 1660-talet. Men redan inom sextio år, från 1665 till 1708, finns minst sex dokumenterade varianter av samma melodi. Sex.

Det är inte fel. Det är inte slarv. Det är hur melodin levde.

I en era utan inspelningar och utan krav på uniformitet var en notbild lite som ett förslag, en idé, en melodis på et ungefär, fast med fasta hållpunkter. Melodin tillhörde en genre där utsirning och variation var en självklar del av uppförandet. Man tog sig dit man skulle, på sitt sätt.

Orgeln som inte fanns

I Sverige sjöng man psalmer utan orgel i de flesta kyrkor långt in på 1800-talet. Mora kyrka saknade orgel från mitten av 1600-talet till år 1912, som exempel.

Innan dess leddes sången av en försångare, en människa, med en röst, och med friheten att forma melodin. Församlingen sjöng med, var och en på sitt sätt, med sina egna ornament och sin egen gestaltning. En forskare kallar det multiheterofoni: en stor mängd människor sjunger i princip samma melodi, men inte identiskt. Var och en bidrar med personligt utformade ornament.

Det lät antagligen allt annat än städat.

Troligtvis lät det levande.

Mannen som dödade det

1820 trycks Haeffners koralbok. Johann Christian Friedrich Haeffner, tysk hovkapellmästare bosatt i Sverige, har fått i uppdrag att standardisera den svenska psalmsången. Hans ideal: en ton per stavelse, jämn rytm, utan onödiga utsmyckningar, gärna i fyra stämmor. Långsamt. Värdigt. Kontrollerat.

Det som sedan hände har kallats dödshugget mot vår nationella tonkonst.

Den folkliga koralsången, med sina ornament, sina varianter, sina lokala former, försvann ur svenska kyrkor under 1800-talets lopp. Haeffner hade skapat en officiell, slutgiltig version av något som aldrig haft en slutgiltig version.

Vet du vad det roligaste är? I ett brev 1828, alltså åtta år efter att koralboken kom ut, skriver Haeffner till en präst att om han hade hört psalmsången i Mora kyrka innan han gjort koralboken, så hade den blivit annorlunda.

Han ångrade sig, men nu var det för sent.

Traditionen som dog med en kvinna i Mora

I Dalarna, den svenska kulturens frysbox, hängde den gamla sångstilen kvar allra längst. Drygt 400 melodivarianter har dokumenterats därifrån. Finn Karin från Mora dog 1912. Linjo Jonas från Malung var en av de sista stora traditionsbärarna.

Och tillsammans med dem dog en levande, rörlig, individuell sångkultur med rötter i reformationstiden, inte för att den var utlevad, utan för att ett standardiseringsprojekt hade valt bort den.

Om att göra rätt fel

Ibland tänker på det här när jag sjunger psalmen i en annan tonart. Eller tar mig från en not till nästa på ett sätt som inte finns i psalmboken.

Den version av melodin som sitter i vår ryggmärg, den enhetliga, isometriska, orgelburna, är inte ett uroriginal. Den är en intervention. En reform från 1820, gjord av en man med ett estetiskt program, som sedan satt sig i våra kroppar som om den alltid funnits där.

Att avvika från den är inte att göra fel med psalmen. Det är att fortsätta göra det psalmsångare gjort i fyrahundra år: ta melodin, forma den med sin röst, och sjunga sig mot Gud via den väg man faktiskt hittar.

Finn Karin från Mora. Linjo Jonas från Malung. Du, med din röst, med dina toner.

Melodin har alltid behövt en människa för att finnas till.