Än finns det en värld – dramatik och djup!
Än finns det en värld – psalmen kunde ha varit skriven idag, gängkonflikter, krig i närliggande länder, handelskrig och instabila presidenter… Olav Hartmans psalm är lite svår till och från, men kanske kan vi ta oss igenom den tillsammans?
Lyssna på psalmen medan du läser vidare nedan:
Än finns det en värld – Olov Hartmans bildrika universum
Första gången jag stötte på psalmen tänkte jag inte så mycket på den. Orden flöt förbi, melodin var förvisso vacker men inte särskilt minnesvärd. Men något hände när jag mötte den en andra gång, och sedan en tredje. Hartmans ord började arbeta i mig, sakta men säkert, som vatten som droppar på en sten. Inte för att nöta bort, utan för att skapa något nytt.
Biblia Pauperum – de fattigas bibel
Hartman ska själv ha sagt, om sitt språk, att det är en slags ”Biblia Pauperum” – de fattigas bibel. Under medeltiden var detta bildserier som berättade bibelns historier för folk som inte kunde läsa. I Hartmans fall handlar det om ett språk späckat med bibelreferenser som öppnar sig även för den som inte är teologiskt skolad.
Men är det verkligen så enkelt? Å ena sidan håller jag med Hartman. Hans ord är som en dörr in till bibelns värld. Å andra sidan är hans bildspråk så komplext och rikt att man inte får med sig hela djupet på bara en läsning. Känns nästan som att man tvärtom behöver vara teologiskt utbildad för att få någon behållning. Eller är det bara jag?
Men det är kanske lite som att kolla på konst – man ser ju motivet, men det är först när man stannar kvar som detaljerna och nyanserna träder fram. Man får ge den tid!
Versanalys
Du som läser vet nog redan att jag inte är teolog, men jag tänkte att vi ska försöka oss på en vandring genom psalmen, vers för vers, och se vad som händer när vi stannar upp vid varje bild.
Vers 1: Skapelse under hot
“Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty ordet blev…”
Redan titeln och första meningen slår an en nästan överraskande ton: ”Än finns det en värld”. Det är som om Hartman säger: ”Trots allt, trots alla odds, lever världen fortfarande.” Det ligger något både hoppfullt och oroande i det konstaterandet. Världen finns – men det är inte självklart.
Hartman målar sedan upp en dramatisk bild: Guds skapelseord har blivit motsagt, och ”redan satt yxan till livsträdets rot”. Bilden kommer från Johannes Döparens ord i Matteusevangeliet 3:10: ”Redan är yxan satt till roten på träden.” Johannes pratar om en dom, om att träd som inte bär god frukt ska huggas ned.
Men Hartman vänder omedelbart blicken mot hoppet: ”men räddningen sändes oss ovanifrån”. Det påminner om att frälsningen inte är något vi åstadkommer själva, den är en gåva som sänks ned till oss.
Vers 2: Försoningens mysterium
“I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och…”
”I tjänargestalt” – orden kommer direkt från Filipperbrevet 2:7, där Paulus beskriver hur Kristus ”utgav sig själv och antog en tjänares gestalt”. Men Hartman verkar koppla detta till Johannes första kapitel: ”Ordet kom till oss”. Som att två bibliska bilder vävs samman, från olika författare, för att skapa en ny, kanske rikare bild.
Han ”steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup”. Jag tänker på hur lätt det är att undvika människor som lider. Människor går omvägar för att slippa möta tiggaren på gatan, de byter samtalsämne när någon börjar berätta om sin cancer. Men Jesus gör tvärtom – han söker sig till den som lider!
Sen kommer en intressant formulering: han ”älskade världen tillbaka till Gud”. Per Olof Nisser påpekar att världens makter erövrar och att detta “älska tillbaka” är ett helt annat sorts sätt att vinna någon!
Vers 3: Kyrkan föds
“Apostlar gick ut
med budskap till folken att Kristus är Gud.
De lade ett hav …”
Nu tar Hartman oss vidare i berättelsen. Apostlarna, Jesu första lärjungar, sprider budskapet vidare. Kanske är det pga. detta psalmen finns under temat kyrkan? Men vad menar Hartman med att de ”lade ett hav mellan makternas hot och livet i tro”? Kanske kan det vara röda havet från andra mosebok och ja, sedan dopet? Att dopet skapar en gräns mellan det gamla livet, Egypten, under ”makternas hot”, och det nya livet i tro.
Bilden av ”döpelsens hav”, ur vilket ”en mänsklighet steg fram” syftar kanske det också på kyrkan?
Vers 4: Livet i tro
“Att leva i tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord.”
Här verkar Hartman sammanfläta två olika bilder. Först från Romarbrevet 11, där Paulus talar om hur hedningarna som vilda olivkvistar ympas in på det äkta olivträdet (Israel). Sedan från Jesu ord i Matteus 11:30: ”Mitt ok är milt, och min börda är lätt.”
Att leva som kristen, säger Hartman, är att bära ett ok – men samtidigt blir man själv buren. Den troende kallas att bära bördor, att ta på sig ansvar, att tjäna – men i allt detta blir hon själv buren av Kristus.
Och hur ska man bemöta “åklagarmakternas dom”? Med ”försoningens ord”? Inte med motanklagelser, inte med självförsvar, utan med försoning. Det är tvärtom mot vad man kanske känner spontant, man vill ofta försvara sig, ge igen eller rättfärdiga sig.
Vers 5: Liturgins mystik
“Guds offrade lamm
ges ut för oss alla som Herren har sagt,
att världen må leva och syndare tro…”
Bilden om Guds lamm är kanske en bild man ändå möter rätt ofta. Här verkar även kyrkans sammankomst, nattvarden, bli tydlig.
Vers 6: Kallelsen till försoning
“En ångest går fram
och ofreden rister i livsträdets stam.
Då kallar Guds Ande de kristna till bot,
att bedja sig samman att världen må tro.
O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt
försoningens kalk.”
I den sista och kanske mest dramatiska versen återvänder Hartman till bilden av livsträdets stam från första versen. Men nu är det inte yxan som hotar, utan ”ångest” och ”ofred” som ristar och skakar trädet. Här blir psalmen ändå lite aktuell igen, man läser om att människor är mer ångestfyllda nu än förr och ofred, vi är väldigt polariserade, som samhälle, som länder…
Lösningen på situation är här inte politisk eller social i första hand, utan andlig: ”Då kallar Guds Ande de kristna till bot”. När världen skakas, är det tid för självrannsakan, för att vända sig inåt och nedåt innan vi rusar ut för att lösa världens problem. ( Bjälke i egna ögat osv… 😉 )
Men vad är målet med denna botgöring då? Att ”bedja sig samman att världen må tro”. Hartman ser bön som något som förenar kristna över alla gränser.
Den sista raden är nästan en bön i sig själv: ”O, lyft i vår söndrings och vilsenhets natt försoningens kalk.” I en tid av söndring och vilsenhet, lyfter kyrkan, dess medlemmar, tillsammans kalken som ett tecken på att det går att försonas, att enhet kan skapas ur splittring!
Psalmen som vägvisare
Jag tror att Hartmans psalm har något viktigt att säga till vår tid. I en värld där polarisering och konflikter ökar, där vi bygger murar istället för broar, behöver vi påminnas om försoningens väg. Hartman visar att denna väg börjar i självrannsakan, att den för den troende går genom nattvardens sakrament, och att den syftar till att hela och läka, inte bara individen, utan hela skapelsen.
Så frågan jag ställer mig själv är: var finns möjligheterna till försoning i ditt och mitt liv – med andra människor och med skapelsen?
För även om yxan ibland tycks vara satt till livsträdets rot, så är det sista ordet inte förstörelse utan försoning. Eller som psalmdiktaren själv säger det: ”Än finns det en värld.”
Diskutera vidare med andra på Psalmprojektets Patreon!
Än finns det en värld
Text
Texten blir fri för publicering 2053
Stötta Psalmprojektet!
Ge ett engångsbelopp via Swish
Tillsammans håller vi psalmerna levande.
Tack för att du är med!
